Människa-Natur-Teknologi Nr.2 1982

ELDUPPGÖRNING

Rolf Ljungberg


Inledning

Syfte: Mig veterligen finns ingen bra beskrivning över tillvägagångssättet att göra upp eld med bågdrill. Det här projektet får stå som ett pionjärarbete inom området. Ännu finns mycket som är oprövat. Hoppas att du som läser det här provar nya vägar, för att uppnå ett ännu bättre resultat! Det finns många olika tekniker för elduppgörning, varav vi valt en, och som vi tror den bästa.

Problem: Rök brukar inte vara några större svårigheter att få fram, men steget därifrån till glöd och eld är väldigt stort. Man skall uppnå hög temperatur för det. Några av oss fick upp eld meddetsamma, andra fick vänta länge. Det gäller att inte tappa tron utan fortsätta att förbättra teknik och redskap, och till slut så sitter det där...

Motiv: Har du nån gång upplevt storheten i att själv tillverka eld ?

Rekordet i handdrillning (eldpilen rullas mellan handflatorna) lär innehas av en apacheindian som gjort eld på 8 sek.Världens skickligaste?

Vi använde oss av "bågdrillsmetoden". Alla som känner att de besitter en gnutta magi har alla förutsättningar att lyckas.

Material

Vad behövde vi för att göra upp eld?

1. Eldbåge: Av ene, 1 m lång, 3 cm diam, böjd som en pilbåge och med rem av läder.

2. Eldplanka: Mjukt lövträd, murken al, veden är brun och fast, men går lätt att tälja i, även björk av samma konsistens, men veden är vit. Vi föredrog al. Den bör vara så lång att du kan sätta ett knä på och borra samtidigt.

3. Eldpil: Hårt lövträd, rak och rund, 40 cm lång, 2-3 cm i diam, "smågammal" torr asp, spetsad i ena änden för att passa in i handtaget, avrundad i den andra som roterar mot plankan.

4. Handtag: En träkloss som vi borrat ett 2 cm djupt hål i, lagom stort för att få plats med en slant eller flintsten som skall fungera som lager. För att ge ett stöd och tryck åt eldpilen.

5. Eldboll: Stor som en golboll, av den tunna ytterbarken, "fnaset', på en samt lite tunn näver. Bollen läggs inuti ett stycke näver. Dels för att hålla värmen samt för att skydda handen mot värme

6. Fnöske: Eldfängt material från Fnösketicka som växer på döda björkar. Har fnösket börjat glöda så slocknar det ej.

7. Elduppgörare
1: Handtag, 2: Eldpil, 3: Eldbräda, 4: Eldbåge

Efter noggranna förberedelser är det klart för tändning...

Placera eldplankan på marken (undvik fukt), tryck fast den med knät. Ta kniven och gör en skåra i plankan där eldpilen skall rotera. Fatta eldbågen och lägg en ögla runt eldpilen som då står utanför eldbågen. Placera handtaget på pilen och tryck den mot plankan. Den skall stå lodrätt under drillningen. Drilla upp en fördjupning genom att föra bågen fram och tillbaka, utnyttja hela dess längd. Avbryt drillningen, ta upp plankan och skär en v-formad skåra från hålet 5 mm djupare än dess botten.


Höger bild visar eldbrädan i genomskärning, vänster bild visar eldbrädan ovanifrån.
1. Fördjupningen
2. Den v-formade skåran

I den v-formade skåran skall sedan det svarta kolpulvret som bildas vid drillningen samlas. Och i det pulvret skall sedan glöden uppstå. Börja borra lugnt, öka takten när du fått in flytet- det börjar ryka- lägg på slutspurten. Nu ryker det bra, röken är som bolmande vit bomull. Tag lugnt bort pilen och blås försiktigt på kolpulvret. Någonstans där finns det en glödhärd. Sätt till fnösket och fånga upp glöden. Blås upp en liten glödhärd på fnösket som sedan läggs inuti eldbollen. Blås tills eldslågor slår upp. Det kan ta från 15 sek upptill 1 min.

Om du inte får upp glöd efter 2 minuter är något galet. Öva mera eller byt ut materialet.....

Ett råd som ej bör förkastas är att stå på god fot med det mystiska, obestämbara. "Skrômt" säger vi i Värmland. Gustaf Fröding beskriver det som lite utav varje. Det är "små gubbar, som feschla bak med stubbar" "Kvinnfolk bakom en buske med en ruska till rygg". Eller "små vita töser, som dansa bak med röser".

Erfarenheter och ideer

Fnöske av Fnösketickan

Fnösketickan, Fomes fomentarius, växer på döda björkar (bok och äppelträd).

Skär bort det blågrå ytterskalet på tickan. Innanför detta finns fnösket. Fnösket är brunt, sammets- eller sämskskinnsliknande. Skär det i tunna spånor och torka dem. Bearbeta spånorna genom att banka på dem. Fnösket glöder (brinner ej), men behöver tändglöd i 3 sek. Ett dialektord "föske" betyder rutten ved.

Man kan även använda andra saker än fnöske tex. En förkolnad linnelapp (tänd eld på linnet och kväv det sedan). Ludd och frövingar från mjölkört, tistel, maskros, ängsull, ullvide (anv. av Eskimåer), vass, fladdermusspillning, detta gnuggas intensivt i björkaska. Rostad innerbark av Salix används av indianer.

Vårt fnöske hade vi även kokat i 1 del björkaska + 1 del vatten i ett par timmar. Det blir då ännu mera eldfängt.

Vem var då den förste elduppgöraren?

Kanske människan lärt sig av naturen, eller var det en reflexrörelse och en slump?

Många eldar i djungeln lär förorsakas av att bambustjälkar under storm gnids mot varandra.

Lycka till!
Och du, ha tålamod, tro på dig själv.
Man känner faktiskt på sig när tiden är inne.
Om nu någon ändå inte skulle lyckas, så kan jag bara säga att det går.
TRO MIG !!!

Litteratur:

Keyland Nils, Elduppgörningsmetoder i Sverige, Fataburen 1912 och 1913.
Klein E "Stenåldersliv" ca 1925.
Referens: Tomas Johansson, Institutet för förhistorisk teknologi.

Kuriosa

Taget ur Nils Keylands "Primitiva elduppgörningsmetoder i Sverige"

Att skaka eld
"En 65 års hederlig bondgubbe i Arholma, Vätö, Uppland omtalade efter sin far att en norrlänning i dennes åsyn tagit en torr, skallrande granstubbe (hvilken stubbe som helst dugde ej) och svängt och skakat densamma i luften, så att eld uppstod och det började ryka ur den...och då stod di kloke gubba rundt omkring och ropa:
Vrid bara, vrid på, nu ryker det snart, mer fnöske på!"

När du också kommit lika långt som dessa "eldmakare", kan det vara roligt och stimulerande att pröva på några andra metoder:

"Anders Höglund, hemma i Yttermark by i Närpes, berättar, att han flera gånger under jaktfärder, då han varit i afsaknad af tändstickor, framkallat eld på följande sätt. Med en yxa har han spjälkat en torr, något murken, men ej alltför fet stubbe af furu eller gran. I den uppkomna klyftan insätter han en 12 - 14 cm lång, i ändarne tillspetsad pinne af torr gran, som tämligen hårdt inpressas mellan klyftytorna i stubben. Kring en skåra på midten af pinnen slår han ett snöre i halfslag och börjar kraftigt drilla pinnen. Efter en stund börjar gnistor springa fram. Strör han nu maskmjöl (trämjöl) på dessa, har han snart eld."

"Karl Persson i Stenshult, Älfsered, Kinds hd, Västergötland, meddelar skriftligen: Jag har genom min moder och en granne lyckats framdraga följande fakta. Gnideld uppgjordes här på gården sista gången troligtvis i början af 1870-talet, och var vår granne därvid behjälplig tillsammans med sin fader och min morfader och någon dräng. Bland får och svin gick en sjukdom kallad vresjuka, det sjuka djuret satte hufvudet i vädret, surrade rundt och föll ikull. Härfär var naturligtvis rökning med vrideld ett förträffligt botemedel. Den upp- gjordes på följande sätt. I ett dörrkar af ek i ladugården borrades hål, ett på hvar sida, hvari sattes en kafvel eller rulle af ek, så att den kunde få en roterande rörelse. Om denna kafle slogs sedan en s.k. bukrem, och genom att sedan draga med en hand i hvar ända af remmen fram och åter bringades kafveln i rörelse. Härvid måste personer bytas om i arbetet, då det måste gå med kläm och fart för att få det så varmt, att man genom att lägga "tonner" (fnöske) vid bålen kunde få detta att taga eld. Detta är allt hvad jag lyckats taga reda på om vrideld. Som ni ser af foto hjälpas två personer åt att draga, en i hvar ände af repet (som här ersätter den nämnda bukremmen). Och sedan man hjälpts åt att få eld på ett ställe, bars sådan eld vida omkring i bygderna till ställen där man hade de sjuka djuren, i en träsko eller dylikt."

Nu har du iallafall fått en fingervisning i hur det kan gå till väga. Det är bara till att pröva själv. Lycka till!


Fler MNT-projektarbeten

Andra uppsatser & artiklar

Institutet för Forntida Teknik

Institutet för Forntida Teknik / juli 1998