Människa-Natur-Teknologi Nr.3 1982

FÄLLOR OCH FÅNGSTREDSKAP

Del 1(2)

Lena Pettersson, Eva Springe, Iben Villumsen


INLEDNING

Man skiljde tidigare mellan jakt och djurfångst och menade då med jakt ett DIREKT jagande med vapen, med eller utan hund. Djurfångst avsåg alla metoder där man använde någon form av redskap för att fånga djuren döda eller levande. Numera skiljer man inte mellan jakt och djurfångst utan kallar båda för jakt.

Fångstredskapen kan kombineras med lockbete, led av tygtrasor, stenstoder el.dyl. eller med stängsel. Jägaren kunde också själv driva villebrådet mot ett önskat mål, en grop eller klippkant.

HISTORIK

Ända sedan istidens slut i vårt land, omkring 7000 f.kr. och på vissa håll långt in i nyare tid har jakt, fiske och samlande varit den viktigaste näringsekonomin. Man räknar med att jordbruket kom till södra Skandinavien omkring 3000 f.Kr., men särskilt i Norrland kvarstod fångsten som den viktiga näringskällan och jordbruket utnyttjades som ett komplement. Först under järnålderns slutskede dvs 800-tal, räknar man med att åkerbruket fick en större betydelse.

De vanligaste fångsredskapen bland allmogen har förhistoriska anor och det är troligt att de använts ända sedan stenåldern. De egentligt moderna fångstredekapen är saxar och förgiftade beten.

Både flaken, stocken och snaran är uråldriga fångstredskap som levt kvar länge bland allmogen. Flaken och stocken förbjuds under 1800-talet och ersattes av en flitigare användning av snaran. Fångstgropen har använts åtminstone sedan järnålder och förbjöds i lag först 1864. De självskjutande gillren finns omnämnda i de medeltida landskapslagarna men förbjöds i södra Sverige redan 1347. I Norrland slutade de användas långt senare och då genom allmogens frivilliga beslut.

De första lagbestämmelserna med begränsade jakttider för villebråd i Norrland i Magnus Erikssons allmänna landslag år 1347. Sådana jaktbestämmelser blev under 1600-, 1700- och främst 1800-talen mera detaljerade och kom att omfatta allt flera villebråd.

Lagbestämmelserna för användande av fångstredskap ändrades den 1 aug 1981. Då bestämdes att endast typgodkända fångstredskap för användas. Tiden fram t.o.m. 1986 räknar man som en övergångstid då man får använda de redskap som är tillåtna idag.

REDSKAPSTYPER allmän beskrivning

Den bästa beskrivningen av de olika redskapstyperna finner man i Ekmans bok om Norrlands jakt och fiske. Han skiljer där mellan två grupper av fångstredskap:

1. GILLRADE REDSKAP

Olika typer av fallgiller -flake, stock och falltaksbås samt fällor med fallucka, fallgropar, snaror, vippkrokar, saxar och självskjutande giller.

Flake

Två eller vanligen fyra stockar bredvid varandra som hålls samman med en eller flera tvärslåar. Ett sidostängsel av ris eller trä är viktigt för att hindra djuret att gå vid sidan om öppningen (figur 1). Bytesdjur: Järv, utter, mård och skogsfågel. Sparsamt använd för fångst av björn, lo, varg och räv.


Figur 1.

Gillerstock

Ofta en liggande stock på marken och ovanpå den en uppgillrad stock De nedslagna stolparna hindrar stocken att vinka åt sidorna. Bytesdjur: Järv, räv, mård, hermelin, hare och skogsfågel (figur 2).


Figur 2.

Falltaksbås

Ett bås med tre fasta väggar, tak och en öppen gavel. Taket är upphängt och gillrat med bete. När djuret går in i båset och tar betet avgillras taket som då ramlar ner och djuret blir instängt (figur 3). Bytesdjur: Lo, järv och räv.


Figur 3.

Gillringsmetoder för flake, stock eller falltaksbås
Man har haft fyra olika metoder att välja ibland när man skulle gillra en flake, en stock eller ett falltaksbås. Man kunde gillra med gillerstickor i 4-form, med gillerstickor i ¦- -form, med hänggillring eller med stolpgillring.

Gillring med gillerstickor i 4-form: gillret ramlar ner när djuret tar ett bete som sitter på stickorna eller trampar eller stöter till dem (se figur 2).

Gillring med gillerstickor i ¦- -form: gillret ramlar ner när djuret stöter till stickorna (figur 4)


Figur 4.

Hänggillring: en lodrät gillerpinne är upphängd med ett snöre eller en vidja. Pinnens nedre ände är pressad mot ett hak i en vågrät gillersticka. När djuret trampar ner gillerstickan, frigörs upphängningen och gillret ramlar ner (figur 5).


Figur 5

Stolpgillring: fallstocken eller fallstockarna hålls uppe med en hävstång som vilar på en lodrät stödpinne. Stångens grövre ände håller upp stockarna och i den smalare änden ett snöre med en gillersticka, en vidja eller ett bete under stocken (figur 1).

Fälla med fallucka

En fyrsidig bur med tak och botten. Den ena sidan gillras upp som en fallucka och förbinds med ett bete (figur 6). Bytesdjur: Bäver och säl.


Figur 6.

Fallgrop

Fallgropen eller fångstgropen finns ofta i sammanhängande system. Älgen har varit det vanligaste bytesdjuret, men särskilda typer av gropar har använts för fångst av varg och räv. Hit hör också den typ av jakt på vildren som gick så till att renen fördes med hjälp av stängsel eller andra led mot en klippkant eller en flod (figur 7). Bytesdjur: Älg, ren, varg och räv.


Figur 7. Fångstgrop i genomskärning

Snara

Konstruktionen innebär att djuret stoppar huvudet i en löpande snara som dras åt och stryper djuret. Själva snaran kan göras av sentråd, lingarn eller mässingsrtråd. Den är fästad i ett stadigt föremål, en käpp, klyka eller buske och hålls utspänd på olika sätt. Bytesdjur: Skogsfågel, hare, älg, ren och lo. Vippsnara har använts vid fångst av räv. Det är en snara som med ett snöre är förbunden med en nedspänd unggran eller tall. När djuret går i snaran och den avgillras åker det upp med grantoppen.

Vippkrokar

Konstruktionen är densamma som för vippsnaran men den gillras med bete på krok. Bytesdjur: Räv och järv.

Sax

Saxen spänns med en fjäder och gillras antingen med en tråd som djuret trampar på eller med bete. Saxen måste döljas omsorgsfullt och behandlas för att inte avge vittring från människa. Bytesdjur: Björn, Varg, räv, lo, järv, utter, mård, vessla, hare, bäver, skogsfågel och säl.

Självskjutande giller

Principen med detta fångstredskap är att djuret ska utlösa ett giller som driver ett skarpt vapen i dess kropp. Vapnet kan vara en pilspets eller en bössa som avfyras. Bytesdjur: Älg.

2. EJ GILLRADE REDSKAP:

Nät, rävtana, äggholkar och förgiftade beten.

Nät

Fisknätet är naturligtvis den vanligaste nättypen och har använts sedan stenåldern. Men nätet har också varit en vanlig fångstmetod för bäver och säl. I ett par fall förekommer en enkel uppgillring av nätet nämligen vid fångst av sittande sjöfågel och mård. Nätet är då gillrat för att vid påstötning från djuren falla ner och snärja in dem. Bytesdjur: Fisk, säl, bäver, mård och sjöfågel.

Rävtana

Även kallad träsax, rävtång, rävklåpa, rävstabb mm. Man kapar toppen av ett gammalt träd och gör där en klyka. Man kan också använda en gammal bräda. Den ena spetsen i klykan görs längre och agnas med kött, fågel, stekt hästhov mm. Agnet sitter så högt upp att räven måste använda fram som stöd och fastnar då i klykan. Bytesdjur: Endast känt för fångst av räv.

Äggholk

En konstgjord värphåla i en trädstam eller en tillverkad holk. Gjordes speciellt för knipa och skrake och vittjades på ägg under värptiden.

Förgiftade beten

Har använts för jakt på varg och järv. Var inte lämpligt till djur som jagades för pälsens skull.


HARSTOCK

Hur gillrades harstocken?

Principen är att en stock hålls uppe med en anordning som haren antingen stöter till eller betar av och därmed frigör stockens stöd så att den ramlar ner. De vanligaste gillringsmetoderna för hare har varit med gillerstickor i 4-form och med stolpgillring. I anslutning till stocken byggdes också en liten inhägnad av käppar och kvistar som stacks ner i marken. De skulle helst vara av gran. Stocken placerades i inhägnadens öppning.

När gillrades den?

Ofta ställde man i ordning fångstplatsen på sommaren. Man fällde stocken, som helst skulle vara av asp, och lade ut fräkne eller havre och kornhalm för att locka haren till området. Under förvintern och vintern gillrades stocken. Man agnade med sälg-, vide- eller aspkvistar. Haren skulle vänjas vid platsen och man ville få bort vittringen av människa. När stocken gillrades var man därför noga med att använda handskar eller vantar, Särskilt viktigt var det att icke ta i agnkvistarna med bara händerna.

Var placerades stocken?

Ofta placerades stocken där man sett att haren brukat gå fram. Vanligt var att ställa den på stigar. I senare tid har stocken placerats i öppningar och hål i gärdesgårdar eller i dörröppningar till hölador. Tröskeln fick då tjänstgöra som understock. (Ekman S 1910 s 160, Zetterberg H 1981 s 29 ff)

Så här gjorde jag en harstock

Jag började med att kapa upp en redan avverkad asp i två, ca tre meter långa, stockar. Av två grenar yxade och spetsade jag till fyra ca en meter långa, stödpinnar. Dessa slog jag ner i marken vid sidan av stockens båda ändar. Där ska de fungera som stöd för gillerstocken så att den inte vinker åt sidorna.

Av en annan gren yxade jag till de tre gillerstickorna. Jag gjorde alla omkring 3 cm breda och 1 cm tjocka. Den vågräta stickan gjorde jag lite tunnare än de andra för att den skulle vara lite lättare. Den första stickan (a) blev 10 cm lång och tillspetsad i ena änden. Den andra (b) gjorde jag dubbelt så lång, alltså 20 cm. På mitten av stickans ena långsida gjorde jag ett litet hack. Där ska den första stickan få stöd. Den tredje stickan (c) blev 30 cm lång och avsmalnande mot den långa spetsen. I den tjockare delen gjorde jag ett 5 cm långt och 2 cm djupt hak. Detta är den egentliga gillerstickan som haren ska stöta till och avgillra stocken.

Det tog mig ca 1 1/2 timme att göra i ordning gillerstocken och gillerstickorna. Men när stocken skulle gillras behövde jag hjälp. Det gick inte att ensam hålla upp den ganska tunga stocken och samtidigt sätta fast stickorna. Det är möjligt att man kan klara det med större styrka och mer träning. Är man däremot två personer så att den ene kan hålla upp stocken gör det mycket lättare.

När jag gillrade stocken, upptäckte jag att man måste ställa och hålla stickorna på ett visst sätt för att de ska stå bra. Om man först ställer upp stickorna a och b.Tänk på att spetsen på sticka a står längst in i sticka b:s hak. Sedan fattar man med den ena handen omkring de båda stickorna så att de inte glider isär. Samtidigt för man sakta ner stocken och fäster den återstående stickan så att denna stickas hak håller ihop de två första stickorna.

Jag upptäckte att det var lättare att fästa den sista stickan om jag samtidigt genom stocken hade lite tryck på de två andra stickorna. När stickorna placeras under stocken bör de stå så att den första stickans nedre spets och den tredje stickans långa spets pekar åt skilda håll. Eftersom man vill vara säker på att bytesdjuret träffas av stocken bör stickorna stå så att den tredje stickans långa spets pekar in under stocken.

Stocken gillrades på detta sätt och den stod stadigt. Den avgillrades när jag tryckte på den vågräta stickans långa ände.

LITTERATUR

Ekman S. 1910 Norrlands jakt och fiske.
Pettersson O.P. 1978 Nybyggaren i Dåres. Västerbotten 1978.
Selinge K-G. 1974 Fångstgropar, Jämtlands vanligaste fornlämningar. Fornvårdaren 12.
Wiberg M Fångstmetoder i Jämtland.
Zetterberg H. 1981 Om villebrådsfångsten i Lycksele lappmark. Västerbotten 1981.


SNAROR

När man studerar de olika fångstsätten upptäcker man att samma redskapstyper ständigt återkommer. Det är flaken, stocken, snaran och saxen. Av dessa är bara den sista av modernare datum. Enligt Ekman ".. finnes icke något i allmogens ögon jaktbart djur, från snösparfen upp till björnen, älgen och vildrenen, som icke varit föremål för fångst med något av dessa redskap...". Flitigast användes snaran vid fågelfångst.

Själva löpsnaran tillverkades av lin, hampa, sentråd, bomullstråd eller mässingtråd. Den knöts fast och spändes ut mellan två käppar eller i en klyka (figur 1). Snaran hålls utspänd genom att läggas i en skåra i barken eller med ett grässtrå, huvudhår eller tallbarr som viks om snartråden och kläms fast i en skåra i barken (figur 2).

Figur 1. Figur 2.

Snaror görs olika stora för de olika fågelarterna. För fångst av både tjäder och orre gjordes de ca. 20 cm i diameter. För järpe och ripa ca. 13 cm i diameter. Löpsnarans höjd över marken varierade också. För tjäder som avståndet är mellan lillfinger- och tumspetsarna, när alla fingrarna hålls utspärrade. För orren är samma mått lika med avståndet mellan lillfinger- och pekfingerspetsarna. För järpe och ripa är måttet en tvärhand.

När man snarade fågel byggde man upp hagar av ris och ställde snarorna i hagarnas öppningar. Riset man använde var sådant som fåglarna åt. Så här gjorde vi en ripsnara: Vi högg en björkklyka och kapade den så att klykarmarna var ca. 60 cm långa. Dessa spetsade vi till i änden så att de skulle vara lätta att trycka ner i jorden eller snön. Vi gjorde en snara både av sen- och mässingstråd. En löpögla gjordes i sentrådens ena ände och i mässingstrådens båda ändar. I mässingtrådens ena ände fästs ett "tafssnöre" att fästa snaran med.

När får man snara ripa?

Efter Svensk författningsamling Jakttidsförordning 1976: §2 Dal och fjällripa.
I Värmlands län: september.
I Jämtlands län ovanför gränsen för svårföryngrad skog och i Västerbottens län ovanför odlingsgränsen 25 augusti - 28 (29) februari. I övriga delar av Jämtlands län, Västerbottens län, Västernorrlands län och Kopparbergs län 25 augusti - 31 oktober. I Norrbottens län ovanför odlingsgränsen september - februari, i övriga delar av Norrbottens län september - oktober.

Hur snarar man ripa ?

Vi har inte snarat, då jakttiden var över i den här delen av länet.

Litteratur:
Ekman Sven 1910 Norrlands Jakt och Fiske.
Västerbotten nr. 1 1981

Del 2 av "Fällor och fångstredskap", Människa-Natur-Teknologi nr.3-1982


Fler MNT-projektarbeten

Andra uppsatser & artiklar

Institutet för Forntida Teknik

Institutet för Forntida Teknik 2000-05-21