Människa-Natur-Teknologi nr. 1-1983. Del 1(2)

FÖRHISTORISKA JAKTVAPEN

Del 1(2)

SLUNGA, BOLA, SPJUT

Lasse Bengtsson, Helena Carling, Leif Engh


INNEHÅLL

INLEDNING

Detta projektarbete är en uppföljning av Människa-Natur-Teknologi nr.3 1982, Fällor och fångstredskap, som handlar om passiva jaktmetoder. Vårt arbete handlar om aktiva jaktmetoder. De jaktredskap vi tar upp här - slunga, bola, spjut och pilbåge - är redskap som har betytt mycket för människans utveckling.
För många människor är dessa redskap ännu idag de viktigaste jaktredskapen. Dessa jaktredskap är inte primitiva. De är mycket effektiva vapen i händerna på någon, som kan hantera dem väl. Undersökningar visar att människor i jägar- och samlarsamhällen ägnade (och ägnar) betydligt mindre tid åt att skaffa föda än vad de flesta "moderna" människor gör idag. Vi får heller inte glömma att människan har varit jägare och samlare under 99% av den tid hon funnits på jorden.

Material och redskap

Vi har så långt tiden medgivit försökt arbeta med så enkla redskap som möjligt. Vi har också i vårt val av material och råämnen försökt arbeta efter förhistoriska förebilder. För den som, ev inspirerad av detta kompendium, själv vill prova på att tillverka något av de redskap vi beskriver är det naturligtvis inte nödvändigt att använda de material eller redskap som vi använt. Man arbetar utifrån de förutsättningar och önskemål man själv har. För vår del har den här vårterminen på Bäckedals folkhögskola erbjudit en unik chans att omsätta det skrivna ordet till praktisk handling.


SLUNGA

Historik

De första jaktvapen som människan utnyttjade sig av var med stor sannolikhet kastvapen. För hundratusentals år sedan kom hon på att kasta stenar och trädgrenar på sina byten. Den naturliga utvecklingen av det primitiva kastandet bör ha varit att förlänga kastarmen för att därvid erhålla ett kraftigare kast med längre räckvidd.
Slungan är inget annat än den mest enkla metoden att förlänga kastarmen, varför vi kan gissa att detta var det första "konstruerade" vapnet som människan ägde. Slungan har påträffats hos i princip varje folkstam jorden över (i de flesta samhällen är den numera dock degraderad till leksak).
Den vanliga slungan består i princip av en ca meterlång tamp av något mjukt och böjligt material som t ex läder, textil, rottrådar. Mitt på tampen finns en utvidgning där projektilen placeras.

Tillverkning

En fullt funktionsduglig slunga kan man åstadkomma på bara några minuter, varför vi testade lite olika material. Enklaste varianten är två halvmeterlånga snören, som fästes på ömse kortsidor av en ca 5 x 10 cm tygbit (fig 1). På det ena snöret görs en ögla som kan träs över pekfingret i kasthanden. Denna slunga duger till små projektiler på upp till ca 50 gr.


Fig 1. Slunga

För tyngre projektier får man använda läderremmar eller tunna rep. Själva projektilhållaren får då göras av läder och storleken på densamma anpassas efter projektilernas storlek. Observera att vid tunga projektiler är det inte tillrådligt att fästa slungan vid ett finger. Lämpligen gör man därför den ena tampen lite längre, så att den kan fästas runt handen.
En variant på slunga som vi sett på flera håll i världen är att man använder sitt midjebälte eller rättare sagt maggördel (påminner om långa halsdukar). Man virar en ände runt handen och fattar med samma hand om den andra änden och lägger i en projektil i vikpunkten. På detta vis är det inga problem att kasta iväg stenar på över kilot. Har man väl sett detta en gång så förstår man bättre skildringen av Davids seger över jätten Goliat.

Projektiler

Till projektiler eller "ammunition" användes lämpligen stenar. Stenarna bör vara mer eller mindre runda för att få en rak bana genom luften. Stenarnas storlek avgöres av hur slungan är utformad och beroende på vad man jagar. Det är en avvägning för jägaren vilken storlek han vill ha på sin ammunition. En liten slunga för fågel och smådjur gör t ex att han kan bära med sig stora mängder ammunition stenar på ca 50 g. Vill han däremot jaga större byten så att han kanske behöver stenar på 0,5 - 1 kg kan han ju bara bära med sig några projektiler. Om marken är översållad av stenar är det ju inget problem, men så är det inte i de flesta områden.
I områden där det är brist på stenar (t ex tropiska områden) tillverkar man projektilerna. Man formar helt enkelt kulor av lera som får soltorka. Detta är en utmärkt metod då ammunitionen kan göras likformig vilket påverkar precisionen. Projektiler av samma form och storlek ger en mycket större träffsäkerhet.
Av denna anledning är det inte omöjligt att man även i stenrika områden som Skandinavien har tillverkat lerkulor till slungor. I vart fall finns det boplatsfynd av lerkulor vars funktion man inte känner till.

Övningsprojektiler

Vi är tveksamma till om slungan överhuvudtaget bör introduceras bland barnen i vårt land, då den ju faktiskt är ett vapen och därtill ett vapen, som vid upptränad skicklighet är lika effektiv som ett mindre handeldvapen. I flertalet utvecklingsländer är däremot slungan en naturlig leksak för barnen. En lek som för bara en eller två generationer sedan i själva verket var en träning av en färdighet de behövde som jägare. Vi har själva i olika länder sett hur barnen bidrar till försörjningen genom att jaga ödlor och småfågel med sina slungor.
Vill man trots ovanstående ändå låta barnen leka med slungor så har vi kommit på en utmärkt övningsammunition som är helt ofarlig. Då vi p g a snö och projektilbrist ville öva inomhus konstruerade vi yllekulor 2-3 cm i diameter. Vi tog helt enkelt grovt kardad ull och tovade den i såpvatten till små kulor. När kulorna torkat på ett värmeelement är ammunitionen färdig. Vill man kasta i större salar (gymnastiksal t ex) kan man tova in en sten i mitten på bollen så får den större tyngd.

Användning och teknik

Slungans arbetsprincip: Tänk er en halsduk som man viker på mitten och håller de båda ändarna i samma hand. I själva vecket lägger man en sten. Armen roteras därefter i en stor cirkel (rak arm). Då stenen längst ut i halsduken beskriver en större cirkel än vad handen gör, har den därmed större rörelseenergi än vad den skulle ha om man höll den i handen.
När man släpper den ena tampen på halsduken kommer stenen att fara iväg i tangentens riktning med stor hastighet.
Ena änden av slungan skall alltså hållas fast vid kastet, det är därför lämpligt att den änden fästes vid handen genom en ögla eller genom att viras runt handen. På så vis kan man öppna handen vid kastet och helt koncentrera sig på att träffa målet.
Hur man beter sig i själva kastet beror på syftet. Största precision erhålles om man roterar armen framåt-nedåt. Kastar man vid rotation framåt-uppåt, kan man göra långa kast men med mindre precision i höjdled. Det förefaller som om kastet är mycket individuellt, så har vi t ex sett kastare som roterat slungan i 45 graders vinkel mot marken.


BOLA

Historik

Bolan är ett jaktvapen, som har använts för att snärja djur. De kan då inte fly utan jägaren hinner upp och dödar dem. Bolan, som består av en läderbit med fyra remmar med tyngder, är ett kastvapen som får en träffyta på nära en meter i cirkel när man kastar den. Remmarna snor vid träff in sig i djurets ben, vingar eller dylikt.
Det enda vi vet om bolans användning är att den funnits och finns i Sydamerika bland indianer. Eftersom den öppna topografin i arktiska områden, där eskimåer levt, väl lämpar sig för användande av bolan har vi dragit slutsatsen att bolan eller något liknande redskap kan ha använts för t ex fågeljakt.


Fig 2. Bola

Tillverkning

Vi gjorde några olika bolor. Efter experiment med olika vikter på tyngderna och med olika längder på remmarna har vi valt att beskriva de två olika bolor vi tyckte fungerade bäst.
Den första är av läder och med tyngder av älghornsspetsar, medan tyngderna på den andra utgörs av stenar i skinnpåsar. Bolan med älghorn kräver att man har tillgång till såg och borr. Om man har sten till tyngder reder man sig med kniv, nål och tråd till redskap.

Materialåtgång

Materialanskaffning

Läder och remmar finns i hobbyaffärer. Skomakare och sportaffärer brukar ha remmar, Spillbitar av läder brukar man kunna få tag i på skofabriker. Älghorn kan man, om man har tur, få tag i på slakteri.

Utförande

Vi skar till läderbiten i en praktisk form (fig 3). Hålet gör att man håller stadigt.


Fig 3.

Remmarna kapades i fyra lika långa delar, som fasades av i ändarna. I älghornstopparna borrade vi hål, som var något mindre än remmarnas diameter. Älghornen fästes i remmarna och remmarna i läderbiten med vanliga knutar. För att få bra balans gjorde vi knutarna på olika sidor.
För att kunna fästa stentyngderna sydde vi in dem i små skinnpåsar. Påsarna klipps till runda, så pass stora att det blir 1,5 - 2 cm över av skinnet ovanför stenen. Vi lade stenen mitt på skinnet, vek upp det och sydde ihop påsen. Med en skärnål gick det lätt att komma igenom. Till slut gjorde vi hål i skinnet ovanför stenen och knöt igenom läderremmen.

Användning - Teknik

Bolan är ett kastvapen. Ett bra grepp är första förutsättningen för att få ett bra kast. Vi höll bolan mellan tumme och pekfinger. Hålet låg mot pekfingrets första led och tummen på hålet (fig 4).


Fig 4.

Kastet börjar med att man svingar bolen runt tre varv bakåt. Första varvet är ett litet handledsvarv, det andra blir större och det tredje avslutas med utsträckt arm framåt då bolen släpps.
Vi märkte att man måste svinga lugnt första varvet och sedan accelerera hastigheten för att inte trassla ihop remmarna.
Bolan är ett enkelt vapen, men ändå effektivt. Vi behövde inte träna särskilt länge för att träffa stillastående mål. Det är lätt att förstå att man kunnat snärja både fåglar och smådjur med bolan. Lagstiftningen i Sverige förbjuder dock jakt med vapen typ bolan. Därför är det omöjligt att prova eller visa hur redskapet använts. En idé eller vision kan man få genom att träna kast mot stillastående och sedan rörliga föremål. Vi fann att lodrätt hängande linor (från ett träd t ex) var bra mål. Dem kan man lätt sätta i gungning.


SPJUT


Fig 5.

Historik

Spjutet är ett av de äldsta vapnen. Det har använts i de flesta kulturer. Bland naturfolk som finns i världen idag används det fortfarande.
Beroende på vilken jakt man har använt spjutet till har det fått olika utformning. Spjut finns i alla tänkbara varianter, från lätta kastspjut till lanslika stötspjut.
Samerna har använt större stötspjut för jakt på varg och björn. Eskimåerna har använt lätta kastspjut för jakt från kajak. De har också använt kastarm för att få bättre kast.
Kastarmen är en utveckling av spjutet. Med kastarmen förlängs den egna armen och man får mer kraft i kastet. Man når högre och längre.

Tillverkning

Vi har efter eskimåisk förlaga tillverkat ett kort och lätt spjut och en kastarm. Modellen (ur The Central Eskimo av Frans Boas) är egentligen ett fågelspjut med järnspets. Vi valde dock att göra spetsen av ben, eftersom det är en äldre och enklare metod.

Material

För att göra spjutet och kastarmen behövde vi:

Materialanskaffning

Björk till spjut går man ut och hugger om man har egen skog, annars duger det lika bra med 30 mm rundstav, som köps på trävaruaffär. Där får man också tag i plankan. Ben, bogblad eller lårben kan man få tag i på slakteri. Där kan man också få tag i råhud att skära rem av (ca 4 mm bred). Kåda från tall plockas i skogen.

Utförande: Spjut

Björken barkades och kapades, så att en rak längd blev 130 cm. Den tunnaste änden täljdes till så den blev fyrkantig från änden och 50 cm in på skaftet. Resterade 80 cm slipades jämt och runt. I spetsen tog vi med stämjärn ut en skåra, 5 cm lång, 12 mm bred och 2 mm djupare än halva diametern (fig 6A). I den bakre, fyrkantiga änden täljde vi en rund fördjupning, ø 8 mm och några millimeter djup (fig 6B).


Fig 6.

Spetsen gjorde vi efter en modell som var vanlig på stenåldern och som även eskimåerna använt (fig 7).


Fig 7.

Vi sågade ut spetsen ur bogbladet i bandsåg och filade och slipade till formen och skärpan. Det går också att såga med lövsåg. Tången (fästet) slipades så att det passade precis i skåran på skaftet. Eftersom tången är tunnare än hålet är djupt täljde vi till en liten träbit, att fylla hålet med.
Som lim att fixera spetsen använde vi kåda. Vi värmde den i en matsked över ett levande ljus så den smälte och började koka. Kådan hällde vi sen i skåran, satte i spetsen fort innan kådan stelnade och klämde till. Sedan lade vi på mer kåda och satte fast kilen. Slutligen lindade vi fast med råhudsremmarna som var uppblötta. De krymper när de torkar och drar på så vis åt surrningen (fig 8).


Fig 8.

Utförande: Kastarm

Först yxade vi till plankan så den fick rätt form (fig 9). Sedan tog vi med stämjärn ut en skåra, 45 cm lång, 1 cm djup och lite bredare än den fyrkantiga änden på spjutet, från den bredaste änden på kastarmen. Längst upp i skåran täljde vi ut en tapp, vars spets låg 1 cm ovanför botten på skåran. Tappen skall passa i fördjupningen i spjutändan när man lägger spjutet i skåran och det beror alltså på spjutändans diameter var spetsen på tappen ska vara.


Fig 9. Kastarmen A) från ovan, B) från sidan, C) i tvärsnitt

Sista momentet nå kastarmen är att forma till den så man får ett skönt och stadigt grepp. För pekfingren borrade vi ett hål (ø 20 mm). Urtagen för de andra fingrarna täljdes ut och slipades tills de passade perfekt. Pekfingret och tummen ska nå fram till skåran så att de kan hålla fast spjutet.


Fig 10.

Användning - Teknik

Det lätta spjutet med kastarm kan användas i öppna landskap och vid jakt från kajak eller båt. Lämpliga byten borde vara större fåglar och småvilt, men eftersom jakt med spjut är förbjuden lär man aldrig kunna prova om det fungerar.
Men man kan alltid lära sig kasta och träffa konstgjorda mål. Kasttekniken är ganska enkel. Man fattar kastarmen i höger hand (om man är högerhänt vill säga. Om man är vänsterhänt måste kastarmens hål göras spegelvända för att fungera) och lägger spjutet i skåran och håller fast det med tumme och pekfinger (fig 11).


Fig 11.

Man håller kastarmen i axelhöjd i stort sett vågrätt. När man satsar till kast håller man gärna vänsterarmen framåt för att få bra balans. Den böjda högerarmen dras tillbaka samtidigt som spetsen riktas uppåt. När man kastar sträcker man ut armen framåt, släpper greppet med tumme-pekfinger och låter kastarmen bli en förlängd underarm (fig 12). Det är svårt att förklara teoretiskt hur man kastar, man provar sig fram tills det känns bra. Det gjorde vi.


Fig 12. Hur man kastar spjut med kastarm

Vi jämförde att kasta spjutet med och utan kastarm. Det visade sig vara lättare att träffa ett mål utan kastarm, medan höjden och längden på kastet nära fördubblades med kastarm.


LIM AV RENHORN

Genom förfrågningar till folkminnesarkiven och de större muséerna i landet fick vi klart för oss att det lim man huvudsakligen använde förr tycks ha varit hornlim. Vi drog oss länge för att tillverka något, då samstämmiga uppgifter talade om fem till sex dygns koktid. Det fanns många recept, men gemensamt för dem alla var att ett utgångsmaterial var horn (främst renhorn då dessa var lättast att komma över i större mängd i den norra fattigbygden, där limmet tillverkades). Hornen hugges i småbitar och kokas i flera lag och till sist får koka in.
Här är det recept vi följde: 4 hg renhorn kapades i fingerlånga bitar, som klövs (viktigt). Kokas i tre dygn under lock, nytt vatten tillfördes så att det inte kokade torrt. Lagen silades bort och nytt vatten hälldes på för ytterligare två dygns kok. På femte dygnet silades lag nr 2 av och blandandes med lag nr 1. När grumset efter några timmar sjunkit till bottnen dekanterade vi lösningen och behöll den klara vätskan (vi vet ej om detta var korrekt då inget av recepten nämner dekantering). Denna vätska fick sedan koka in till ett segt lim. Vi fick ca 1 dl lim. Vill man ta vara på limmet kan man torka det i tunna skivor, som sedan löses i varmt vatten vid behov.
Limmet visade sig vara ett foglim av god kvalitét. Det vill säga att det gick utmärkt att limma ihop saker med. Som utfyllnadslim duger det dock inte då det spricker om det får torka i tjocka skikt.
Obs! Vid limkokningen utvecklas en minst sagt stark odör, varför det är mindre lämpligt att koka lim i lägenheten.


PEDAGOGISK TILLÄMPNING

Det kan naturligtvis vara svårt att använda de vapen vi talar om i pedagogisk verksamhet. Men vissa former av verksamhet t ex sommarläger av olika slag, borde man säkert kunna hitta någon användning för dessa jaktredskap.
Man kan t ex tillverka vapnen. Bolan och slungan är enkla att göra, eftersom de kräver få verktyg och materialet är lätt att få tag i. Spjut och pilbåge är lite svårare. Men om man har tillgång till material, bra verktyg och tid är det ingen omöjlighet. Naturligtvis bör man själv ha provat på att tillverka jaktredskapen innan man lär ut det till någon annan.
Sedan kan man prova på att använda redskapen. För att undvika olyckor är det viktigt att man arbetar i små grupper. Det är särskilt viktigt när man handskas med slunga och bola. För den ovane slungkastaren kan stenen hamna var som helst. Pilbågen och spjutet är lättare att rikta, men projektilerna är i gengäld farligare. Man måste helt enkelt göra en avvägning och ta hänsyn till deltagarnas ålder och antal mm. Ett absolut krav är att verksamheten äger rum utomhus och "utom skotthåll" för bebyggelse, Det är också bra om ledarna för verksamheten själva har lärt sig hantera vapnen i förväg, för att på så sätt bättre kunna avgöra vilka vapen som är lämpliga att använda.
Kravet på fred och nedrustning blir viktigare för var dag. Det är därför viktigt att förklara för barn att dessa vapen är jaktredskap, som varit till stor nytta för människan. Det är inte vapen avsedda att använda mot människor. De jägare och samlare som uppfann och använde dessa vapen dödade sällan eller aldrig andra människor. Det är viktigt att man betonar detta för barnen.
Vi vill än en gång påminna om att jakt med de vapen vi har beskrivit är förbjuden i Sverige.


Institutet för Forntida Teknik /juli 1998