Människa-Natur-Teknologi Nr.1 1986

SKINNPÅSAR

Våra försök med att få skinn och magsäckar vattentäta

Gunilla Lindqvist, Jan Vertsberg


INLEDNING

Vårt projekt gick ut på att tillverka skinnpåsar att förvara tändmaterial i, såsom fnöske, enbark och liknande. Man vet att människor i de flesta kulturer använt sig av hudar, magar, urinblåsor, tarmar och dylikt, för förvaring av olika slag. På något sätt måste människorna ha förvarat sina elduppgörningsredskap, så att dessa var skyddade mot regn och luftfuktighet, eftersom man vet att även liten luftfuktighet gör det näst intill omöjligt att t ex göra upp eld med eldborr.

Vi har experimenterat lite med olika skinn och magpåsar och garvat dem på olika sätt, för att se hur de klarar att stänga ute fukt. Vi har även provat att hälla vatten i påsarna, för att ta reda på hur vattentäta de är.

I den litteratur som vi har kunnat finna, står inget om förvaring av tändmaterial, inte heller något om att man garvat magar och tarmar för att förvara i. Det som vi hittat i litteraturen om förvaringskärl, har utan undantag varit råa hudar, magar och tarmar.

Vad vi ville komma fram till, var att garvade skinnpåsar, om de nu fungerade som vi hoppades på, är mer hållbara och mycket mjukare än råa, vilket gör nerpackningen och transporten av påsarna lättare.

Vi följde våra experiment med spänning och hoppfull entusiasm.

I BRIST PÅ HISTORIK - NÅGRA ANTROPOLOGISKA EXEMPEL

Det är mycket lite skrivet om just användningen av skinnpåsar, men man vet att de använts överallt på jorden, i alla kulturer.

Eskimåerna, både på Grönland och i norra Canada, använde hudar och magsäckar att förvara föda i. I jakt på säl, med harpun, användes flytkuddar av uppblåsta sälhudar, som dels hindrade den skjutna sälen att simma ner för djupt, dels gjorde att man kunde följa vart den skadade sälen tog vägen.

Afrikanska folk använder hudar som vattensäckar. Bl.a. använder de get, som flås genom att man skär ett snitt i ena benet och blåser in luft mellan hud och hinnor. Detta görs för att få ett helt skinn med så få hål som möjligt. Hålet som blir då huvudet tas av används sedan vid påfyllning. Andra hål uppstår när man hugger av klövarna. Dessa hål knyts igen och benen används som handtag eller axelrem. Men dessa hudar begagnas, vad vi vet, endast råa och garvas inte. Detta bör i så fall leda till att hudarna inte hade särskilt lång livstid, eftersom de torde ruttna lätt. Genom att ofta byta vatten samt emellanåt låta säckarna torka, kan man dock kanske förlänga hållbarheten. Råa hudar är ju väldigt täta och möjligtvis är det så att garvade hudar inte kan hålla vattnet kvar i säcken särskilt länge.

Samerna har använt sig av skinnpåsar för olika ändamål. Främst då till förvaring av föda. Sigrid Drake skriver i sin bok "Västerbottenslapparna", som utkom första gången 1918, "Lapparna taga tillvara alla blåsor, kasta aldrig bort någon, och ändock gå alla åt". I den största av blåsorna, våmmen (av samerna kallad fatte), förvarades blod och mjölk ,"de mjölka om hösten i fatte, låta mjölken däri frysa". Vidare nämner hon att de däri förvarade tjära och att i kalvens våm, som var bättre, förvarades smör.

I urinblåsan förvarades brännvin, tran, klövfett, fett att smörja bössor med och tenntråd. Den enda beredningen vi har kunnat finna är, att våmmen eller urinblåsan tvättats och blåsts upp att torka. I ett avsnitt nämner Drake denna beredning, "Hästens urinblåsa. Måste rengjord läggas i barklake av björk och al, då denna blott är ljum, att borttaga elaka smaken; sedan blåses väder i den och uppsättes att torka; i denna ävensom i tjäders och björns hades krut, brännvin".

Skinnpåsar av olika slag har också använts vid matlagning. I gropar som täcktes med en hud, kokades vatten och mat.

Det sägs att man hängde påsar av skinn, fulla med vatten, över elden för att koka vattnet. Den fuktighet som bildades på utsidan av påsen, p g a att vatten trängde igenom, skall ha förhindrat att påsen skadades.

Antagligen har skinn och magar haft stor betydelse som förvaringskärl innan keramiken blev känd. Men keramiken tog över så småningom, speciellt vid matlagningen. Även tyget och i vår civiliserade tid den berömda plastpåsen användes (och används) till förvaring.

TILLVERKNING AV SKINNPÅSAR

Vi har gjort fyra påsar i fyra olika försök, två av killingskinn, en av renmage och en av bävermage. De redskap vi i huvudsak använt är en skinnskrapa, granbark, såpa, tran och en hink. En räckbänk att sätta fast skinnen i, medan man skrapar dem, underlättade också arbetet.


Vi använde huvudsakligen räckbänk, skinnskrapor, såpa, tran och hink

GET 1

Ett av killingskinnen låg förvarat i salt, varför vi fick lägga det i vatten för avsaltning. Meningen var att vi skulle ha håren kvar på skinnet för att därigenom få ett tätare skinn. Men så fort ett skinn läggs i blöt, börjar förruttnelseprocessen. Vill man ha håren kvar, så ska inte allt salt lakas ur, eftersom salt hindrar förruttnelse. Vårt skinn låg tyvärr för länge i vatten och vi bytte vatten 4-5 gånger under ca en veckas tid. Därför, som det senare skulle visa sig, tappade skinnet håren på en del ställen.

Efter detta ursaltningsbad, vekning, skulle skinnet skrapas rent från köttslamsor och hinnor. Det gick lättast, tyckte vi, med händerna. Om man fick upp en kant mellan skinnet och hinnorna, gick det lätt att tumma sig ner och på så sätt dra av hinnorna.

Sedan gneds skinnet in med fett. Vi tog Nygammal Björnsmorning, men det går lika bra med tran, pälsfett eller dylikt. Skinnet fick hänga insmort med fett i ca tre dygn. Varje dag arbetade vi skinnet så att det inte torkade och för att fettet skulle tränga in ordentligt.

Nästa steg var att skinnet fick ligga i såpvatten för att överflödigt fett skulle avlägsnas (asklut ger samma verkan som såpa). Där fick det ligga i ett dygn, varefter vi lät skinnet torka nästan helt torrt. Då bearbetade vi det med olika verktyg, tills det blev mjukt.

Det var när vi tog upp skinnet från såpvattnet som vi märkte att håren släppte på vissa ställen, främst på bröst och buk. I regel gäller att man aldrig får dra i pälsen på blöta skinn eftersom håren då sitter löst men fastnar igen när skinnet torkar. Tyvärr gällde den regeln inte för oss, utan håren lossnade även då skinnet var torrt.

GET 2

Denna killing hämtades hos en getfarmare som avlivade den åt oss när vi kom, eftersom killingen skulle vara så färsk som möjligt när den flåddes. Tanken var att försöka rundflå skinnet enligt en afrikansk metod och att få hinnorna kvar på köttet. Om vi lyckades skulle vi inte behöva skrapa skinnet före garvning.

Vi började med att lägga ett snitt strax ovanför klöven på ena frambenet, sticka in ett finger och göra en luftficka under huden (se fig 1).


Fig 1

Vi knöt även åt ett snöre runt halsen för att luft inte skulle tränga ut där. Killingen stacks ju i halsen vid slakten, för att blodet skulle rinna ur, och då uppstod ett icke önskvärt hål. Därefter blåste vi in luft, som pressade sig mellan hinnor och hud. Samtidigt hjälpte vi till med händerna att trycka luften bakåt (fig 2).


Fig 2

Efter att luft blåsts in under hela skinnet, togs huvudet av. Kroppen hängdes upp i halskotan för att det skulle gå lättare att dra av skinnet. Nu upptäcktes det att vi misslyckats med inblåsningen av luft. Dom flesta hinnorna satt kvar på skinnet. Troligtvis berodde det på att vi skurit ett för djupt snitt och kommit ner under bindväven, istället för att bara skära igenom över- och läderhud.

Själva tekniken, att rundflå med luftens hjälp, fungerade bra och gick förvånansvärt lätt. Men eftersom hinnorna satt kvar, tvingades vi ändå skrapa skinnet rent.

Detta skinn skulle barkgarvas, så en lag av granbark kokades. När den svalnat lades skinnet i. Det fick sedan ligga i garvbadet ca tre veckor. Lagen gjordes starkare i den takt garvämnena trängde in i skinnet, genom att ny bark hälldes på. Råhud är mer vattentät än garvat skinn, så vi tog upp killingen ur badet innan den var helt genomgarvad. Till sist smorde vi in skinnet med tran och mjukgjorde det. Håren satt kvar relativt bra, även när skinnet torkat.

Slutligen knöt vi om analöppningen och öppningarna vid benen med snören och fick på så sätt en tät påse.

RENMAGE

Vi rengjorde renmagen från innehåll och hinnor. Insidan är belagd med en hårig hinna. Denna togs också bort. Magen torkades därefter, därför att vi inte hade tid att behandla den genast. När vi sedan fick tid, blötlades magen ca ett dygn, därefter fick den hänga tills den var halvtorr. Så ingneds den med tran och lades i en liten pIastburk där den fick halvbada i tran.

Vanligen behöver ett tunt skinn bara ligga ett par dygn i fett för att bli genomgarvat. Vår renmage låg ca tre veckor i tranburken, vilket inte alls är nödvändigt. Det förbättrar inte heller resultatet. Det kan snarare vara så att det blir sämre kvalitet om det ligger för länge.

Sent omsider tog vi upp magen ur tranburken ocn la den i såpvatten. Dels för att få bort överflödigt fett samt för att magen, som hade torkat ihop när den låg i tranburken, skulle återfå sin naturliga fuktighet och mjukhet igen.

Efter detta skulle magen torka, men samtidigt hållas mjuk. Om magen bara hade fått hänga och torka, skulle den ha blivit stel och hård igen. Därför arbetade vi den medan den torkade, så att vi fick en mjuk påse av den.

Sist fettade vi in den med olivolja, för att den skulle bli ännu smidigare och eventuellt lite tätare. Det hade även gått att använda tran.

BÄVERMAGE

Magen togs ur bävern och rengjordes. Den fick sedan torka tills vi kunde påbörja garvningen.

Då lades magen ner i ett granbarksbad och fick ligga i tre dygn. Sedan togs den upp för att torka. Samtidigt arbetade vi den, så att magen inte skulle bli stel. När den kändes torr och började prassla då man gnuggade den, fettade vi in den med Nygammal Björnsmorning, vilket är ett fett, främst använt till att smörja in läderskor med. Smorningen innehålller fett, vax och tjära.

Magen blev mjuk, men eftersom den är väldigt lik en hinna till konsistensen, är den relativt skör.

EXPERIMENT MED SKINNPÅSARNA

GET 1

Vi ville se om det avhårade skinnet var vattentätt. Det var det inte. När vi fyllde det, trängde vattnet igenom nästan omedelbart. Det var väntat eftersom fettgarvning är den garvningsmetod som gör skinnet mest poröst. En variant är att raka skinnet efter garvningen. Då blir det mer motståndskraftigt mot vatten.

Nordamerikanska indianer rökgarvade ofta de skinn som användes till kläder. Skinnen får då en glansig yta.

GET 2

Detta försök gjordes för att ta reda på om fnöske och enbark kan antändas efter förvaring i garvade påsar, som utsatts för stark luftfuktighet.

Vi stoppade lättantändligt torrt fnöske i getskinnspåsen. Den snördes åt och hängdes ner i en stor hink, som var till hälften fylld med varmt vatten. Påsen nuddade aldrig vattnet. Över hinken lades en handduk, för att ångan som bildades inte skulle försvinna. Allt eftersom vattnet svalnade, bytte vi några gånger till varmare vatten. Luftfuktigheten var ca 100%.


Bilden visar hur skinnpåsarna hängdes upp i hinken strax ovan vattennivån.

Efter fem timmar togs påsen upp. Den var då fuktig men inte genomblöt. Vi använde flinta och eldstål när vi provade att antända fnösket. Det gick mycket lätt att få fnösket att glöda, även fast det inte var helt torrt.

REN OCH BÄVERMAGARNA

Det här experimentet gick till på samma sätt som "GET 2". Vi lade fnöske och enbark i magarna, knöt om med ett snöre och hängde ner dom i en hink, till hälften fylld med vatten. Förutsättningarna gjordes likartade. Även dessa påsar fick hänga i hinken ca fem timmar. När vi tog upp magarna var dom alldeles mjuka av fukt och även fnösket kändes fuktigt. Tros det fick vi det att glöda och vi kunde även få eld på enbarken utan några problem, med hjälp av flinta och eldstål.

Någon skillnad på dom olika påsarnas kvalitet kunde inte märkas. Det gick lika bra att få glöd från fnösket, vare sig det legat i den fettgarvade renmagen eller den vegetabilgarvade bävermagen.

EXPERIMENT MED FNÖSKE

För att vara helt säkra på att fuktigt fnöske inte kan fås att glöda gjorde vi ett experiment med bara fnöske, utan att stoppa ner det i en påse. Vi hängde helt enkelt ner en bit fnöske i en träd i hinken, på samma sätt som vi gjorde med magpåsarna. Nu hängde fnösket oskyddat och drog åt sig fukt. Det fnösket gick det inte att få någon glöd på, när vi sedan provade.

RESULTAT

De skinnpåsar vi garvat, är avsedda att förvara tändmaterial i. Vi ville ta reda på om tändmaterialet behöll sig torrt även om luftfuktigheten var stor, att jämföra med ett ihållande regn. I den avhårade killingen,"GET 1", provade vi inte ens att lägga fnöske, eftersom den släppte igenom vatten så snabbt. Dom andra tre påsarna fungerade däremot bra, fnösket kunde fås att glöda efter varje experiment. Möjligtvis var den barkgarvade, hårbeklädda påsen, "GET 2", något bättre. En anledning till det torde vara att ett behårat skinn slår ifrån sig väta bättre än ett avhårat.

Våra resultat tyder på att man kan ha förvarat sina elduppgörningsmaterial i garvade skinnpåsar. Utan skyddande påsar blev fnöske, eldbräda etc för fuktiga för att få eld på. Och elden var ju utan tvekan en livsnödvändighet.

Dock skulle det behövas fler experiment där påsarna utsätts för väta under en längre tid, för att resultaten ska vara tillförlitliga.

PEDAGOGISK TILLÄMPNING

I vår slösaktiga tid är det viktigt att visa hur alla delar på ett djur togs tillvara och användes förr i tiden.

Våra försök är lämpliga att göra t ex i samband med studier om stenåldern, både i skolan och i studiecirklar. Det går relativt fort (ca en vecka) och är ganska enkelt att göra en påse av en mage. Inga direkta förkunskaper krävs.

Materialet som behövs är en mage från t ex ren, gris, får eller get och det kan man få från ett slakteri. Magen skall rengöras och eventuellt garvas, sedan är påsen klar.

När hinnorna dras bort från magen måste man vara försiktig så att det inte blir hål, magen är ganska skör. Det är givetvis olika kvalitet på olika djurs magar och det verkar som om unga djur har segare magsäckar. En del våmmar har en hårig hinna på insidan, denna bär avlägsnas. Vill man ha en mer beständig påse bör magen även garvar.

OBS! Använd inte varmt vatten vid rengöringen, högst 35 grader, annars förstörs äggviteämnena och påsen blir skörare.

MUNTLIGA REFERENSER

Lotta Rahme, lärare vid MNT-kursen på Bäckedals folkhögskola, Sveg
Tomas Johansson, chef för Institutet för förhistorisk teknologi, Östersund

LITTERATURLISTA

Drake, S :"Västerbottenslapparna" Två förläggare bokförlag, Umeå. 1979
Rahme, L :"Garvning och beredning av hudar och skinn med traditionella metoder" stenc. uppl. Institutet för förhistorisk teknologi, Östersund. 1985


Fler MNT-projektarbeten

Andra uppsatser & artiklar

Institutet för Forntida Teknik

Institutet för Forntida Teknik / juli 1998