Projektarbete Människa-Natur-Teknik 1993

GÅR DET ATT GÖRA ELD MED ELDSLAGNINGSSTENAR?

Styrbjörn Bergqvist, Maria Broberg, Fredrik Gustafsson, Lena Pettersson


Inledning

I Skandinaviska gravar från folkvandringstiden (450-600 e.Kr.) har det påträffats ett stort antal runda och ovala stenar som ofta varit försedda med en skåra runtom. Av tradition har dessa stenar kallats för eldslagningsstenar då ett flertal arkeologer trott att de har använts till att göra eld med. Det har dock rått delade meningar genom åren om eldslagningsstenarnas användningsområden.

Vårt försök gick ut på att utröna om det var möjligt att göra upp eld med dessa stenar och samtidigt se vilken inverkan val av material och utförande hade. Vi tillverkade därför ett antal eldslagningsstenar och provade dem.

Fynd av eldslagningsstenar

De stenar som hittats i Sverige har varit tillverkade av kvarts, kvartsit, sandsten och även granit. Numera har man funnit flera tusen från Skåne i söder till Lappland i norr. När det gäller stenarnas former har de en stor variation från runda och ovala till mer kvadratiska. Längden har varierat från 6 till 20 cm.

Något som talar för att stenarna kan ha använts till att göra upp eld med är att de i huvudsak har hittats från perioden folkvandringstid men blir allt ovanligare under vendeltid (600-800 e. Kr.), då eldstål och flinta blir allt vanligare. Något annat som talar för att stenarna använts som elddon är att man har gjort gravfynd där de varit försedda med olika typer av fastsättningar (i brons och järn) för att man skulle kunna fästa dem i bälten. Bredvid stenarna har man också hittat sylformade föremål, s.k. eldmejslar.

Tillverkning av provstenar

Som tidigare nämnts har det påträffats eldslagningsstenar av kvarts, kvartsit, sandsten och granit. Vi testade de tre förstnämda materialen för att se om något var mer lämpligt än de övriga. Som mall utgick vi ifrån en polerad eldslagningssten av kvarts som vi fått låna till försöken av projektets idégivare Lars- Inge Lööv (lärare vid Bäckedals folkhögskola). Han hade tillverkat eldslagningstenen med modern teknik genom att först såga till formen och sedan maskinslipa den. Detta tog ca åtta timmar. Därefter prickhögg han med hjälp av lätta slag från en annan sten en skåra som löpte runt om stenen, vilket i sin tur tog ca 3 timmar.

Kvartsiten försökte vi forma genom "bultning" (dvs. att slå hårt på den med en annan sten). De två första försöken misslyckades då kvartsiten bildade inre sprickor och när man minst anade det sprack hela stycken loss från stenen. Vid det tredje försöket nöjde vi oss därför med att åstadkomma en flat yta av en storlek jämförbar med förlagan av kvarts.

Sandstensstycket grovsågades med maskin och vi slipade därefter fram dess form genom att gnida den tillsammans med sand och vatten mot ett kvartsitblock. Själva slipmomentet tog ca åtta timmar. Därefter prickhögg vi en skåra som löpte runt om stenen. På så sätt fick "eldslagningsstenen" av kvarts släta ytor, den av kvartsit en ojämn yta och sandstenen en av vardera. Orsaken till detta var att vi ocks† ville se om själva ytans utförande inverkar på resultatet.

Eldmejslar

Vi smidde fem stycken "eldmejslar" av stål för att härda dem olika och kunna jämföra resultaten vid eldgörningsförsöken. Hårda mejslar som var härdade nära härdningspunkten (+758 grader Celsius) fungerade bäst. Från Boliden mineral erhöll vi också järnhaltig pyrit (svavelkis) vilket enligt vissa fynd kan ha använts för liknande ändamål innan järn och stål kom i bruk.

Genomförande, resultat och slutsatser

Vi började vårt elduppgörningsförsök med att i tur och ordning slå de olikt härdade eldmejslarna mot samtliga av stenarnas ytor. Vi jämförde även trubbiga eldmejslar med spetsiga. De spetsiga mejslarna var att föredra. Prov utfördes även med vanligt ohärdbart järn, vilket gav ytterst få och knappt synbara gnistor.

Principen för hur man slår eld med traditionellt stål och flinta. Stålet slås mot den vassa och skarpa kanten på flintstycket. Då rivs stålspån loss som antänds av friktionen. Om man slår mot en slät yta, som på en s.k eldslagningssten är det betydligt svårare att Iyckas med processen.

När det gäller eldslagningsstenarna var det betydligt lättare att slå fram gnistor på de ojämna ytorna än på de polerade. Det talar för övrigt emot att stenarna använts till att göra upp eld med, då många av de man hittat har varit just polerade.

Var det någon skillnad på de olika materialen? Definitivt JA.

Kvarsit var helt klart att föredra framför såväl sandsten som kvarts, då den både gav fler och större gnistor än de båda övriga materialen. Den polerade kvartsstenen gav knappt några skönjbara gnistor överhuvudtaget. Det bör dock påpekas att de gnistor man får med senare tiders eldstål och flinta är rena tomteblossen i jämförelse med de man får med eldmejsel och kvarsit.

Det enda sättet på vilket vi lyckades få glöd på en fnöske-bit med "eldmejsel och -sten" var när vi tog den ojämna kvartsitbiten och höll den strax ovanför marken där vi placerade fnösket. Det var allt annat än lätt att få gnistorna att fastna då de både hoppade åt alla håll och slocknade fort. Detsamma gäller när vi bytte ut "eldmejseln" mot ett pyritstycke. Då var det i och för sig lätt att få gnistor men de slocknade ännu fortare och föll ned på fnösket snarare än hoppade. Även här visade sig kvarsiten vara det bästa materialet.

Våra slutsatser blir att det går att använda såväl de s.k eldslagningsstenarna och kombinationen pyrit/stenbit till att göra upp eld med, men någon särskilt effektiv metod är det inte frågan om. Andra tänkbara användningsområden, vilka ibland föreslås, är att den kan ha varit ett bryne och denna teori ligger förmodligen sanningen närmare. Just för det ändamålet var "eldslagningstenen" av sandsten alldeles utmärkt. Något annat som talar för denna teori är att många av de stenar man hittat har en tydlig grop i mitten på en av flatsidorna, vilken kan ha uppkommit genom upprepad bryning med ett mindre, spetsigt föremål t ex en nål.

Källor

Johansson, Tomas., Strindberg och eldslagningsstenen. Forntida Teknik 2/88. Sveg 1988.
Keyland, Nils., Primitiva eldgörningsmetoder i Sverige: gnideld, vrideld, slageld - med en jämförande studie.
Fataburen 1916:4. Stockholm 1917.
Ramqvist, Per. Högom. Malung 1990.
Rydh, Hanna. S.k. eldslagningsstenar från järnåldern. Fornvännen 1917. Stockholm 1921.


Fler MNT-projektarbeten

Andra uppsatser & artiklar

Institutet för Forntida Teknik

Institutet för Forntida Teknik / juli 1998