Projektarbete Människa-Natur-Teknik 1993

GLÖDHÅLLNING

Erik Ottoson, Manne Sundin, Tove Widén, Jane Wennberg


Inledning

Kunskapen att bevara glöd måste ha varit viktig ända från det att människan först upptäckte elden tills dess att tändstickan uppfanns. Att bevara glöden mellan de tillfällen då elden behövs, t ex mellan måltider, över natten eller när man ger sig ut på kortare utfärder sparar möda och fnöske.

På den tiden det begav sig måste man ha haft väl utprovade metoder, förmodligen var det inga problem att hålla glöden vid liv i flera dagar. Uppgifter finns på flera olika sätt att förvara glöden, bl a i grop i marken, i ihåliga trädstammar och i keramikkärl. Själva glöden innesluts i aska. Principen är att sakta ner förbränningen så mycket som möjligt genom att minska syretillförseln, utan att glöden kvävs.

Från Tomas Johansson fick vi uppgiften att aska av ene lämpar sig bäst för ändamålet, och vi beslutade oss för att pröva riktigheten i detta genom att jämföra aska av en, björk och tall. Som kärl använde vi konservburkar med rymden 750 cl. I dessa testades kol från tre olika träslag; björk, gran och en. Efter några preliminära försök fann vi att kolet skulle grävas ned ca 2 cm i askan för att bästa förhållanden skulle uppstå. Det var här vi fick det hittills bästa resultatet, ca 8 h brinntid för björkkol av en tändssticksasks storlek i enaska. Kontroll utfördes varje timme genom att ett finger stacks ned i askan.

Resultat

Försök 1. Björkkol.
Kol av en tändsticksasks storlek användes. Inom en timme slocknade kolen i björk- och tallaskan. Kolet i enaskan brann ca 6 timmar.

Försök 2. Grankol.
Kol av en tändsticksasks storlek användes. Även här slocknar kolen i björk och aska inom en timme. I enaskan brann kolet i ca 5 timmar.

Försök 3. Enkol.
Eftersom vi inte hade tid att utföra experimentet direkt efter att kolet framställts, bestämde vi oss för att släcka kolen och använda dem senare. Vi hällde björkaskan på det ena kolet och tallaskan på det andra, och glöden slocknade snällt på några sekunder. Vi tog då ett större enkol (ca 10 x 5 x 5 cm) och lade det i enaskan och lämnade glöden över natten.

På morgonen kontrollerades glöden, som av värmen att döma nyss hade slocknat. Brinntiden bör alltså ha varit ca 6 h, vilket var betydligt kortare än vi hade anledning att hoppas på, med tanke på kolets storlek. Våra försök visar att enaskan är överlägsen i dessa sammanhang, och det är inte förvånande. I jämförelse med den grova och kompakta askan av björk och tall, känns enaskan torr, porös och finkornig. De brinntider vi uppnådde är väl kanske inte så imponerande, men utformningen av glödkruset är säkert också en hel vetenskap. Med ett väl utformat kärl och ett större kol bör man kunna bevara glöden betydligt längre än vad vi Iyckats med.

Kanske kan framtida M-N-T:are anta utmaningen, kanske kan kunskapens glöd ännu grävas fram ur seklernas aska. Framtiden får utvisa.


Fler MNT-projektarbeten

Andra uppsatser & artiklar

Institutet för Forntida Teknik

Institutet för Forntida Teknik / juli 1998