Projektarbete Människa-Natur-Teknik 1994

DEN NENISKA HANDSKEN

Anna Troy, Aki Urhonen, Patrik Åkerman, Carin Åslund


Inledning

Det speciella med den neniska handsken är att den är gjord av endast två stycken, ett stycke fram som genom ett veck också bildar tummen och ett stycke som bildar baksidan. Eftersom denna sibiriska modell av skinnhandske ej varit känd i Skandinavien så vitt vi vet, så fick vi i uppdrag att tillverka ett par.

Tillvägagångssätt

För att se hur de neniska kvinnorna gjorde mönstret och hur de sydde handsken tittade vi på dokumentären "Tundrans folk", inspelad i oktober 1991 av Tomas Johansson. Den handlade om de båda sibiriska folken nenerna och evenkerna.

Nenerna är ett renskötande folk i norra Sibiriens tundraområde. Det stränga klimat som detta område har, med temperaturer som på vintern kan nå ända ner till -50 grader C, har medfört att kvinnorna har blivit tvungna att skapa klädesmodeller som fungerar i sträng kyla. I dokumentären visades hela tillvägagångssättet om än något kort, men eftersom vi hade "Tundrans folk" inspelad på videokassett kunde vi studera ganska ingående hur de neniska kvinnorna arbetade.

Mot bakgrund av vad vi sett tillverkade vi ett försöksmönster, som vi sedan använde för att sy en provhandske av tyg. Efter smärre justeringar fick vi till slut fram ett mönster som vi trodde skulle bli bra till de riktiga handskarna gjorda av pälsskinn. Det största problemet vi hade var vilket material vi skulle använda.


Fig.1. Mönster till den neniska handskens ovansida.
Den inre linjen visar var kanten skall vikas upp.

Fig.2. Den vänstra handskens insida. Insidan viks vid de streckade linjerna så att tummen bildas, se fig 3.

Renskinn

Nenerna använder bällingarna, skinnet från benen på den sibiriska renen, ett för framstycket och ett för bakstycket. Detta kunde vi inte göra eftersom den skandinaviska renen är mindre än den sibiriska och har för små bällingar. Det som stod till buds var ett älgkalvskinn som var någorlunda korthårigt men kraftigt saltat och ett renskinn som var torkat med lite salt men något långhårigare. Vi tog renskinnet eftersom saltade skinn måste blötläggas noggrant för att få bort saltet, annars suger saltet åt sig fukt, och pälshåren släpper om de blir blöta.

Enligt vad vi såg på "Tundrans folk" behövde bällingarna endast skrapas och mjukgöras något innan man gjorde handskar av dem. Detta på grund av att klimatet i norra Sibirien är så kallt och torrt att ingen speciell konservering av renskinnen behövs för att förhindra förruttnelse.

Skrapningen gjordes på en skavbom med en s k gecko (används bla av samerna). Då skrapningen var klar bredde vi ut skinnet för att se hur hårriktningen gick, eftersom håren skulle gå från fingrarna in mot handen. Detta skall man vara noggrann med eftersom handskarna blir hala att greppa med om håren är riktade åt motsatt håll.

Efter ha hittat den rätta hårriktningen ritade vi upp mönstret på skinnets köttsida och skar ut handskstyckena med en vass kniv. Man ska inte klippa ut styckena eftersom man då skär av håren runt kanterna vilket man inte gör om man försiktigt skär med kniv från köttsidan.

Att sy med sentråd

De neniska kvinnorna använde ryggsenan från ren som de torkade och rev fibrer av, och sedan tuggade dem för att tvinna till sentråd. Ryggsenorna som de använde var ca 40 cm långa och behövde därför inte skarvas innan de tvinnades till tråd. De senorna vi hade var ganska korta, därför använde vi en kombination av ren och ko eftersom koryggsenan var en smula längre och behövde inte skarvas så mycket. Vad vi kunde se så var det faktiskt ingen större skillnad mellan ko och rensena.

Innan vi började sy fuktade vi skinnet försiktigt med en fuktad trasa för att få det mjukt. Vi behöll det fuktigt under hela syprocessen. Till sömnaden använde vi en vanlig, lite tjockare synål, eftersom sömmarna då blir starkare.

Först sydde vi tummen. Detta gör man genom att göra ett veck på mitten av framstycket, pälssida mot pälssida och med köttsidan som avigsida och utåt. Tummen sys med vanliga kaststygn. När vi väl hade börjat sy upptäckte vi att pälsen var för tjock, så vi fick klippa pälsen kortare vilket gjorde att tummarna på bägge handskarna såg lite stubbade ut då de blev färdiga. Hade vi haft de korthårigare bällingarna hade denna åtgärd inte varit nödvändig.

Efter att tummen var färdig syddes bakstycket på. Detta påbörjades längst ner på ena sidan och syddes också med kaststygn som låg omlott längs 1/4 av handskens längd. De 2/4 som är vid handskens topp sys med en, enligt vad vi såg på "Tundrans folk" speciell rynksöm. Den resterande 1/4 sys som den första.

När handsken var färdigsydd skulle den vändas, vilket var ett nervöst jobb men efter riklig fuktning, tålamod och mycket svordomar lyckades vi vända på den utan större missöden. Resultatet blev en handske som såg ut som ett murmeldjur.

Provning av handskarna

Vid det här laget hade snön så gott som smält bort men ett oväntat, tungt snöfall i maj gjorde att de kunde provas under en dag. De hade en utmärkt passform även om tummen var något för kort. De var mycket varma och sköna då de var torra men de var inte så bra vid våtsnö eftersom skinnet blev fuktigt och kallt ganska snabbt. De var förvånansvärt mjuka och smidiga utan någon form av mjukgörning, förutom innan syprocessen och vid vändningen, och de blev ännu mjukare efter användning. Om vi hade mjukgjort skinnet bättre innan vi sydde hade de säkert kunnat bli nästan lika mjuka som om de hade varit garvade.

Denna modell av handske är gjord så att bakstycket, som är längre och bredare än framstycket, sys fast vid ärmen. Det bildas en glipa mellan framstycket och undre delen av ärmen där man kan sticka ut handen istället för att ta av sig handsken. Nenerna använder sig av denna modell eftersom en tappad handske skulle betyda en förlorad hand och möjlig död. Denna glipa verkade inte så praktisk eftersom den kunde släppa igenom snö och kyla. Därför gjorde vi ett par till på försök.

Dessa gjorde vi av den korthårigare om än hårdsaltade älgkalvshuden. Det som skiljde dessa från den första handsken var att tummen gjordes längre och att vi gjorde en mudd av grå vadmal, som gick nästan upp till armvecket. Senare fylldes de med murken lärk eftersom evenkerna garvade sina renskinn på det sättet i "Tundrans folk". Handskarna blev mycket mjukare och smidigare efter den processen.

Det var intressant att sy dessa handskar som var en bra och materialbesparande modell.


Fler MNT-projektarbeten

Andra uppsatser & artiklar

Institutet för Forntida Teknik

Institutet för Forntida Teknik /juli 1988