Projektarbete Människa-Natur-Teknik-2 1995

TJUKTJISK POJKBYXA

Linda Olsson, Maria K. Fodorpataki


Inledning

Chukcherna (tjuktjerna eller tchuktckerna) är det nordostligaste folket i Sibirien och lever på Chukcherhalvön. De lever både i inlandet och längs kusterna. Beroende på var de finns har de olika försörjningssätt: kustbefolkningen lever huvudsakligen på säljakt och fiske, medan inlandschukcherna är renskötare. Det finns ett aktivt utbyte mellan grupperna, men det finns mera gemensamt mellan t ex kustchukcher och angränsande granngrupper som lever vid kusten än mellan själva kust- och inlandschukcherna. Om man tittar på landskapet över hela halvön i stort har chukcherna tillgång till videbuskar, al, lärk, poppel och björk längs vattendrag. Vad det gäller faunan har halvön varg, fjällräv, brunbjörn, järv, rödräv, ren, hermelin, elk, ekorre, rapphöns, för (numera nästan helt utrotat), val, valross, säl, sjölejon, lax, m m. Chukcherna lever på naturens villkor, de utnyttjar dess resurser maximalt genom att använda t ex djurens alla delar både till föda, kläder och andra praktiska sysslor. Skinnbearbetningen är en av dessa.

Skinnberedning

Skinnberedningen och -sömnaden har framförallt varit kvinnornas arbete, som hos de flesta naturfolk. De material som de har använt till redskap är skiffer, flinta och obsidian, i senare tid har däremot använts mest järn. Skraporna har varit skaftade både som en- och tvåhandsskrapor, ibland även som den eskimoiska ulon.


Eskimoisk ulo och enhandsskrapa av skiffer med träskaft.

De färska skinnen sträcker kvinnorna ut på marken med hjälp av stenar eller genom att sticka pinnar igenom hålen längs skinnkanten. Sedan skrapar de av fett och köttrester och torkar skinnen över ett trekantigt träräcke med håret inåt. Till skinnbearbetningen använder de både renspillning, människourin och albarkslag, ibland även köttbuljong.

Själva beredningen kan gå till på följande sätt:
* Det färska skinnet viks ihop med köttsidan inåt och lämnas att ligga över natten. Om skinnet är torrt doppas det i vatten innan vikningen.
* Köttsidan skrapas och skinnet trampas till med höger häl med tålösa sommarskor på. Skinnet smörjs in med renspillning och lämnas återigen att ligga över natten.
* Skinnet skrapas och trampas sedan en gång till. Urin och finkrossad albark värms upp över en vanlig lampa tills blandningen är mättad varefer köttsidan noggrant skrubbas in med den. Sedan hängs skinnet upp i sovrummet för torkning.
* Efter torkningen skrapas skinnet mjukt, alla hårda partier tvättas med urin, skrapas och färgas återigen.
* Vid större skinn upprepas behandlingen i flera omgångar. Ju fler gånger, desto mjukare och bättre blir skinnet.


Trätana för pälsskinn, ca 130 cm lång.

Albarksfärgningen motsvarar garvningen och är nödvändig över hela skinnet för att göra det mjukare och vattentätare. Att använda urin som lösningsmedel i stället för endast vatten är enligt chukcherna mycket bättre.
Nackdelen med den nämnda behandlingen är att skinnet stelnar snabbt och inte tål mycket fukt. Man kan alltid upprepa behandlingen i efterhand men det betyder att skinnet blir av sämre kvalitet.

Allmänt om chukchiska kläder

Renskötarna har haft tillgång till bättre renskinn än kustbefolkningen, medan de senare oftare har använt sälskinn till kläder. Eftersom utbyte mellan dem inte är sällsynt, har dock båda grupperna haft kläder i både ren- och sälskinn. Chukchernas kläder är stängda anoraker utan någon öppning framtill. Männen bär dubbel skjorta. Innerplagget har pälsen inåt mot huden och ytterplagget sitter med håret utåt. Skjortan når till knäna eller något längre upp och är väldigt vid eftersom den ska tjäna som "tält" vid utomhusliggande. Då dras skjortan åt vid krage och midja, huvud och ärmar dras in, vilket gör att den vida jackan ger ett väldigt bra skydd mot kyla och blåst. Innerskjortans krage har ofta varit sydd av hund- eller vargpäls som var skön och mjuk mot halsen och den var samtidigt längre än ytterskjortan.
Mannen har vidare dubbla byxor. Innerbyxan är ofta av rådjursskinn och ytterbyxan av säl- eller renskinn, ofta av renbällingar. Hårriktningen ska i regel gå nedåt, så att snön faller av. Mitt i vintern kan innerbyxorna vara gjorda av hjortkalvskinn. Fördelen med det är att det krävs färre sömmar, därför ger de bättre isolering mot fukt och väta.
Byxorna är korta i midjan och eftersom chukcherna inte har något bälte, hålls de på plats av råhudsrem som dras igenom en flik vid midjan. Byxorna har ändå en benägenhet att glida ner vilket åtgärdas genom en egendomlig rörelse som ska kasta byxan tillbaka på höfterna. Byxan når till naveln på framsidan, medan ryggpartiet gör ytterligare några centimeter längre upp, vilket kanske ger stöd åt ryggen. De är relativt smala, åtsittande vid fotled där de dras åt med råhudsrem baktill. Byxorna ska sitta utanpå skorna.


Den chukchiske mannens vinter-ytterbyxa av renskinn.

Skodon har man haft i form av korta pälssockor med sulor av "bearded"-säl eller av renens päls närmast under klövarna. Man har sällan använt mössor och inga huvor. Huvor har endast använts vid begravning, då den döde sveptes in i dräkt med huva. Å andra sidan har man haft regnkläder av valrosstarmar.

Kvinnorna har haft knälånga overaller, s k kerker med vida ärmar och krage. De har endast haft dubbla overaller vintertid. På sommaren bar de endast ett lager kläder med håret inåt. Deras skor har varit av samma snitt som männens men högre.
Sälskinnsdräktet är inte lika välutvecklat som renskinnskläderna och används mest till stövlar, väskor och till andra saker som inte kräver omsorgsfull bearbetning. Sälskinnen är ganska hårda men förstörs inte vid väta, de är i regel vattentåligare än renskinnen.
Sommarstövlar av sälskinn görs på följande sätt: skinnet ska ligga blött med håret invikt i en till två nätter, sedan skrapas det på båda sidor och färgas svart med en blandning av kål och olja eller brynstenspulver.
Man använder pergamentliknande sälskinn till ornament och amuletter. Då bleker man det välskrapade skinnet i vind tidig vår och färgar det sedan med albark, men man kan också använda det ofärgat. Bästa ornamentskinnet får man av sälens strupe.Den mjuka pälsen av unga fläcksälar färgas med innerbarken av lärk och albark, skärs upp i långa remsor och sys ihop till tofsar.

Hur vi har gått tillväga

Vi har använt oss av väldigt fint flådda, enbart torkade vinterskinn av ren.

Att tillverka och använda skrapverktyg

Enkel flintskrapa
Enkel flintskrapa tillverkades av större, något grövre flintbit som vi tryckte till med kopparspets eller älghorn. Vi har använt skrapan oskaftad eftersom den runda stenen passade in i handen och utgjorde ett perfekt handgrepp. Man kan eventuellt ha en hudbit vid flintskrapans bakända mot handflatan för att skydda handen mot den ibland vassa stenen. Eggen ska helst vara jämnrund utan några som helst utstickande vassa kanter, då är det mindre risk för rivning. Skrapan fungerar bättre efter ett tag då eggen slipas ner en aning. Flintskrapan fungerade bäst!

Enhandsskrapa av skiffer
Enhandsskrapa av skiffer. Fungerar väldigt bra vid krackelering, dvs vid råräckning.


Enkla flintskrapor och en skaftad enhandsskrapa av skiffer.

Tvåhandsskrapa av flinta
Tvåhandsskrapa av flinta. Bäst att skaffa är en något tunnare skrapa. Vi har klyvt björkskaftet med flintkil, karvat ut efter skrapans storlek och bundit ihop skafthalvorna med råhudsrem. För att använda tvåhandsskrapan behövde vi en planka eller en stock till att lägga skinnet över.


Tvåhandsskrapor av flinta och skiffer och en benskrapa.

Tvåhandsskrapa av skiffer
Tvåhandsskrapa av skiffer. Fungerar på samma sätt som den föregående flintskrapan. Skillnaden låg i själva skaftningen, vi fäste skrapan endast genom att placera en råhudsbit i det urholkade skaftet. Skiffer är inte lika vass som flinta, det är därför mindre risk att man skär igenom skinnet, nackdelen är att det inte skrapar bort hinnorna lika effektivt.

Benskrapa
Benskrapa tillverkade vi av ett rörben som vi sågade av snett vid båda ändarna. Benskrapan fungerade bra både till att skrapa bort hinnor och vid krackelering. Den är väldigt bra att rätta ut och mjuka upp skinnkanterna med.

Att sy färdigt byxorna

Först har vi haft lite huvudbry med mönsterkonstruktionen. Det här löste vi med experthjälp från en av textileleverna och då konstruerade vi ett standard byxmönster efter mina mått. Vi klippte ut mönstret och sydde ihop ett par preliminära byxor i pappersdukar. Efter att ha ritat ut kilarna och de olika bitarna som dem skulle se ut på de riktiga byxorna, klippte vi isär de preliminära byxorna, la ut bitarna vi fick på de redan bearbetade skinnen. Det återstod endast att klippa ut dem och sy ihop byxorna. Till att skära ut byxdelarna använde vi flintskärvor, vilket fungerade utmärkt.

Till sömnaden hade vi sentrådar, bensylar och bennålar som tidigare (bild 7.). En syl är en nödvändighet vid skinnsömnad, annars är det lätt hänt att antingen blir hålet för stort och det spricker eller så går nålen av pga att hålet blir för trångt.


De slutgiltiga byxorna med pälsen inåt, framifrån och bakifrån, med de olika lapparna och dragskorna.

Vid midjan och vid vristen klippte vi av håret en aning för linningens skull. Vi har vikt ner/upp skinnkanten och sytt ihop den till en dragsko i vilken råhudsrem ska löpa.
Vi har till slut mätt den använda sentrådens längd i redan tvinnat tillstånd för att få en uppfattning om hur mycket sena det gick åt. Det blev ca 15 m tvinnad sentråd. Senan vi har använt kom från ren.

Att bearbeta skinnet

Vi har hoppat över en del av den beskrivna behandlingen för att spara tid.
Vi har börjat direkt med att skrapa köttsidan av de torkade skinnen, främst med flintskraporna. Vi började skrapa vid nackänden och fortsatte systematiskt mot baken. Skinnet är känsligare vid tunna delar, dvs vid buk-, ben- och ryggpartier, där det är lättare att skrapa om man har ett mjukare underlag. Vi märkte ganska snart att det lönar sig att skrapa skinnen så noga som möjligt redan vid första skrapningen.
Som garvämne har vi använt ett hopkok av urin utspätt med lika mycket vatten och albark (både inner- och ytterbark). Vi har värmt/kokat ihop blandningen i ca 1-1,5 timme. Badet behöver egentligen inte kokas, det räcker med att värma ihop det, eftersom färgämnena inte löses upp endast under kokning, utan färgen blir starkare ju längre badet står. Efter skrapningen skrubbade vi skinnens köttsida med det svala badet och hängde upp dem i ca 2-3 dagar, inomhus. Vi har tagit fram dem emellanåt och skrapat lite då och då.

Vi har använt oss av tre olika skinn som har fått lite olika behandling:

1. Första skinnet, som Linda hade skrapat noggrant redan från början, färgade vi in på fredag kväll (för enkelhetens skull använder vi veckodagar vid beskrivningen). Efter att skinnet legat till ungefär söndag eller måndag, skrapade Linda skrapat om det och gjorde ganska lyckade försök till att krackelera. Skinnet blev med ens väldigt mjukt och skönt. Efter det sydde Linda ihop de hål som har uppstått under skrapningens gång eller har funnits redan innan och som slutprocess har hon fettat in det med tran. Det visade sig senare att man lättare kan sy i det halvråa skinnet när det var infettat.

2. Det andra skinnet fettade jag in på lördag morgon, då badet redan hade blivit lite rödare,men eftersom skinnet inte var välskrapat blev jag tvungen att skrapa om det på måndagen. På tisdagen gnuggade vi i köttsidan en gång till med den numera morotsröda blandningen och lät det stå över natt till onsdagen då vi skrapade/mjukgjorde det en aning. Den här gången fettade jag in skinnet innan jag sydde ihop hålen.

3. Det tredje skinnet har vi endast skrapat och fettat in med tran och mjukgjort. Det fungerade också väldigt bra.
Vid infettningen är det väldigt viktigt att man fuktar skinnet innen man smörjer på fettet. Om skinnet är för torrt suger det åt sig för mycket fett och det blir fläckigt. Skinnet kan tillgodogöra sig fettet lättare om det redan är fuktigt.
Hålen och reven har vi sytt ihop med hjälp av sentråd och bennål.

Hur byxorna sitter och hur man kan använda dem

Redan när vi sydde ihop pappersmönstret misstänkte vi att byxorna kommer att bli aningen för stora, men det var väldigt svårt att bedöma de färdiga skinnbyxornas storlek. Det hade varit lättare att uppskatta det om vi hade haft sommarskinn eller kalvskinn där håret är betydligt kortare, mjukare och inte så tjockt.
Vi provade byxorna både med håret inåt och utåt. När man har håret inåt passar dem oss lite bättre men rörelseförmågan blir lidande pga det tjocka håret och det överflödiga skinnet. Har man håret utåt är de väldigt rymliga och det är lättare att röra sig. Men eftersom det är ytterbyxor vi har sytt ska man ha kläder innanför. Det skulle vara väldigt roligt att prova dem med riktiga innerbyxor, först då skulle man kunna ta reda på hur byxorna verkligen fungerar. Vi har provat byxorna till att sova i under en blåsig natt. Det gick utmärkt.
Arbetet med byxorna har inneburit många olika moment. Vi har börjat med de färska skinnen och arbetat igenom alla stadier från redskapstillverkning, skrapning, mjukgörning, lätt garvning, färgning till mönsterskärning, sentrådstillverkning, sömnad och uppvisning. Det har inte bara varit (outhärdligt) roligt utan också fruktansvärt lärorikt. Det har samtidigt gett oss många nya ideer. På köpet fick vi inblick i chukchernas levnadssätt, ett folk vi knappt visste att det fanns. Hur lever de idag, har de kvar sitt traditionella levnadssätt, finns de överhuvudtaget kvar i den bortglömda sibiriska utkanten?

Litteratur

Bogoras, Vladimir (Waldemar) Germanovic. 1904-1909. The Chukchee.
I: Boas, Franz (red.).The Jesup North Pacific Expedition. Memoir of the American Museum of Natural History. Ams Press Inc., New York. 1975.
Hatt, Gudmund. 1914. Arktiske skinddragter i Eurasien og Amerika. En etnografisk Studie. J.H. Schultz forlagsboghandel. Graebes bogtrykkeri.

Alla teckningar är gjorda av Linda Olsson.

Tack Aja och Ellinor!


Fler MNT-projektarbeten

Andra uppsatser & artiklar

Institutet för Forntida Teknik

Institutet för Forntida Teknik / juli 1998