Projektarbete Människa-Natur-Teknik-2 1995

SÄLSKINNSJACKA FRÅN QILAKITSOQ

Anders Sandqvist, Maria Ernekrans, Åsa Wilhemsson, Magdalena Danielsson


INLEDNING

På 1970-talet gjordes ett gravfynd från 1400-talet på Grönlands västkust. I graven låg 6 kvinnor och två barn, samt pälsar och kläder. I den gamla grönländska föreställningen om livet efter döden ingår tanken att människan behöver varma, välsydda kläder även i nästa liv. Såväl kvinnor och barn i graven var välklädda och hade reservkläder med sig. Allting var frystorkat och därför extremt välbevarat.


Kvinnopäls av säl från Qilakitsoq

Ytterpäls av sälskinn, innerpäls av fågelskinn med fjädrarna inåt, renskinnsbyxor och kamikker av olika längd är den vanliga klädseln bland kvinnorna i graven.

Den sälskinnsjacka vi valde att försöka sy upp hör till en av de som fanns löst i en av gravarna. Den är sydd av skinnen från ringsäl=vikare. Påfallande är den höga huvan, den stora vidden i ärmarna närmast axlarna och "svansen" som hänger ned både fram och bak. Jackan är förvånansvärt högt skuren i höften. Dräktens utformning har utan tvivel att göra med den tidens mode och uppfattning om vad som är vackrast, men det finns ytterligare en förklaring. Enligt legenden var månmannen, som styr över flod och ebb och djur och människors fruktsamhet, klädd i en dräkt som var gjord ur en hel björns skinn.
Dräkten var utskuren så att en svans hängde ned både fram och bak: könsorgan och svans. De grönländska kvinnorna har fortsatt denna dräkttradition: svansen fram och bak finns kvar. För att hedra djuret görs den färdiga dräkten så nära djurets utseende som möjligt: t.ex. markeras skelettet symboliskt genom att låta mörka och ljusa partier bryta mot varandra. Detta färgspel gör dräkterna än vackrare, vilket hedrar djuret.

Den höga huvan och djupt skurna halsen förklaras av kvinnornas höga håruppsättningar som var dåtidens mode. Den högt skurna höften har uppenbarligen varit en modeidé, som gjort dräkten lite kyligare: på flera av plaggen i gravarna har det lappats på ett stycke med stora kaststygn, för att jackan ska gå ned längre över höften.

Mönstret hämtade vi ur boken "Qilakitsoq - De grönlandske mumier fra 1400-talet". Dräkten finns tidigare uppsydd på museet i Nuuk. Vi ägnade en hel del tid åt att anpassa mönsterdelarna efter gruppens genomsnittiga kroppsform.

SKINNEN

Vi arbetade med två sorters skinn: en norsk import av saltade skinn av gråsäl, samt torkade skinn av vikare från Grönland.

De norska skinnen

De norska sälskinnen var mycket feta, tranet rann i rännilar från dem. Eftersom skinnen var saltade vektes de först i Ljusnan i ca en vecka. Därefter skrapade/skar vi av köttsidan, både med en halvcirkelformad skifferkniv och stålulo. Flinta fungerar nog också bra. Därefter lät vi dem ligga i utspädd urin ca 1 dygn, utomhus i höstkyla/värme. Efteråt sköljdes de upp, torkades i ram, blöttes åter upp och mjukgjordes...eller åtminstone, vi försökte länge och väl - trampade, räckte, mosade, rullade...skinnet blev visserligen något mjukare, men långt ifrån mjukt. Efter funderingar konstaterade vi att vi skurit bort för lite från köttsidan. Hinnor och en bit av läderhuden ska bort men vi hade lämnat läderhuden. Skinnet var för tjockt för att bli mjukt, det gick inte att använda till jackan.


De norska skinnen skäres på köttsidan med skifferkniv och hålles väl sträckt med fot (eller stenbumling)

De grönländska skinnen

De grönländska skinnen kom med post ifrån Danmark. De var torkade och skrapade, med ihopsydda labbhål. Vi beslöt att inte garva dem alls, utan bara mjukgöra. I arktiska områden är ofta torkning och mjukgörning allt som behöver göras med ett skinn.

Vi provade att mjukgöra genom trampning - skinnet fuktades något med en trasa på köttsidan, veks ihop med köttsidan utåt och trampades, veks om, trampades igen. En bra metod, tyckte vi, men det skinn som trampades i inomhustorrt tillstånd fick narvsprickor där det varit veckat. Något fuktiga skinn är alltså bra. Pälsen blir tufsig, men går att stryka fin med lite vatten.

En annan metod var rull-metoden. Skinnet rullas medhårs för att inte bli tufsigt i pälsen. Rulla och tryck ner rullvecket med handen. Effektiv metod som är snäll mot skinnet.

Vi räckte också skinnet med ett benverktyg, ett snett avsågat ben. Bra som komplement till de andra metoderna.

Skinnen blev hyfsat mjuka men stelnade senare till. Efter kontroll med det grönländska fangersällskapet visade det sig, vilket märktes på skinnen, att de tvättats med ett starkt avfettande tvättmedel redan på Grönland. Skinnen kunde alltså inte garva sig själva med sitt eget fett, som ett mildare behandlat sälskinn ska kunna göra. I efterhand kan vi konstatera att vi borde ha återfettat skinnen med en rejäl dos tran och sedan mjukgjort. Skinnen var nu istället så torra att de sprack mellan sylhålen när det blev minsta påfrestning på sömmen, sedan vi sytt och provat.

MÖNSTER OCH UTSKÄRNING

Vi mätte, ritade, grubblade och klippte till slut ut mönstret ur ett lakan - sydde ihop det, ändrade om och blev till slut nöjda. Vi ändrade mått och proportioner en hel del från grundritningen som fanns i boken om fyndet.


Mönsterdelarna fritt uppskissade (Ej proportionerligt anpassade till varandra).
1: axel, 2 st, 2: ärm, 2 st, 3: bakstycke, 4: sidostycke, 2 st, 5: huva, 2 st, 6: framstycke.

Vi skar så ut mönsterdelarna ur skinnet med flintavslag. Viktigt är att tänka på hårriktningen - vattenavrinningen. Skinnen valdes så att mörka och ljusa partier kontrasterar mot varandra. Mörkt ryggskinn mitt på framstycket och bakstycket, ljust bukskinn till sidostyckerna och framstyckets sidor (blir automatiskt av sälens naturliga teckning). Översidan på ärmarna mörk. Huvan ljusare, liksom axelpartierna. Huvan kantas med mörka remsor, samt en mörk remsa mellan de två delarna. Jackans nederdel kantas med en mörk remsa längs med hela nederkanten.

SÖMNAD

Sentråd

Vi tvinnade sentråd av rensenor. Vi föredrog alla olika tekniker: sno och vika över, med tumme och pekfinger bara, eller rulla två trådar parallellt på byxor av skinn för bästa tvinneffekt. Tvinna sentråden riktigt tunn där den fästs vid nålen, för att sömnaden ska gå smidigt.

Nålar

Nålar gjorde vi av ben, trä, (ene, rönn) och horn. Gör gärna en skåra på nålen från ögat och bakåt, för tråden (se bild). Det är bra om nålen tunnas ut och plattnar ut efter och vid ögat (se bild), utan att ta för stora risker att nålen spricker vid ögat. Tråden gör att nålen blir svårare att dra igenom annars, om det blir för tjockt med tråd vid ögat.


Nålen från ovan samt från sidan

Bennålen är utsökt att sy med, glider bra, och ger ett bra grepp. Kan knäckas om man har otur... En värdefull ägodel att vara rädd om. Vår bennål gjordes enbart med flintredskap (för tålmodiga).

Tränålar är ett alternativ när man vill sy, men inte har tålamod eller tid att göra en ny bennål. Görs på några minuter bara, och håller en tillräckligt lång stund. Sedan gör man snabbt en ny.

Hornnålen är segare än bennålen, fungerar utsökt.

Sylen

Vi gjorde en syl med benspets, skaftad i trä surrat med råhudsrem. Sylens spets bör vara något lite tjockare än nålen. Om nålen går för trögt, går den av. Vår bennål gick av - den knäcktes när den gick för trögt genom ett allt för litet hål.


Syl med benspets, skaftad i trä som surrats med råhudsrem.

Vi sydde med kastsöm, försökte sy lagom glest för att skinnet inte skulle spricka vilt. Det verkade som om sentrådens tjocklek inte får vara alltför tunn, så att den skär, men inte heller för tjock, så att det blir klumpigt. Sy med fuktig sena, dra åt ordentligt, senan drar ihop sig något när den torkar, och sömmen blir tät. Slicka,spotta,tugga på tråden.

Till sist sydde vi fast remsor mellan huvdelarna. Dräkten skall även kantas med remsor nertill, liksom kring huvan.

Jackan finns nu kvar på Bäckedal. Den behöver fettas in och mjukgöras, förslagsvis genom användning. Oroväckande är sprickorna vid sömmarna. Annars är den fin.

LITTERATUR

Meldgaard, Jörgen og Nordqvist, Jörgen, Qilakitsoq - De grönlandske mumier fra 1400-talet, Christian Ejlers' förlag, Grönlands landsmuseum, Nuuk 1992


Fler MNT-projektarbeten

Andra uppsatser & artiklar

Institutet för Forntida Teknik

Institutet för Forntida Teknik / juli 1998