Bo Holst och Magnus Westin 
Bäckedals folkhögskola
MNT-kursen våren 2000

Samisk Pilbåge

 

 

Inledning

Den 14-25 februari 2000 hade vi projektarbete på MNT, Bäckedals folkhögskola. Vårt mål var att utifrån den s.k. Örbyhusbågen bygga en fungerande samisk pilbåge, dock icke någon exakt kopia. Vi utgick ifrån "Den samiska pilbågen på Örbyhus slott" av Ragnar Insulander. Vi hoppas att det här arbetet kan väcka intresse för denna fantastiska båge, och även komplettera Insulanders beskrivning.

 

Bågens konstruktion

Bild 1. De två skenorna.

För att bygga en "primitiv" båge behöver man ett träslag som innehar två viktiga egenskaper. Det måste vara segt, för att inte bågen ska spricka på ryggsidan, där fibrerna tänjs ut och utsätts för stor påfrestning. Det måste också ha förmågan att återta sin form efter ihoppressning, vilket främst sker på buksidan. Några exempel på träslag med bra egenskaper är ask och alm. I fjällregionerna förekommer dessa träslag inte alls, och det finns egentligen inte heller några bra ersättare. Idén med den samiska bågen är därför att kombinera två olika träslag, för att på så sätt få en båge med idealiska egenskaper. 

Man gjorde en ryggskena av något segt, tänjbart träslag, salix eller björk. I denna gjorde man en urfasning där man sedan limmade in en bukskena av tjurved från tall eller gran (bild 1). Tjurved bildas på barrträd som växt lutande, man finner ofta s.k. tjurtall eller –gran på bergssluttningar eller i myrkanter. Ett träd som växer snett, bildar tjurved på den sida som vetter mot marken. 

Tjurveden är mycket hård, hos vissa arter så mycket som tre gånger så hård som den vanliga veden. Den har också högre densitet än vanlig ved och hög ligninhalt. Detta bidrar också till att göra veden starkare. Tjurveden har stor förmåga att återta sin form efter ihoppressning vilket gör den idealisk som bukskena. Skenorna limmades med abborrlim, och bågen lindades med näver, främst för att skydda limfogen från fukt. Bågsträngar gjorde man av senor, råhud, eller tarmar.


Verktyg

De verktyg vi valde, och som visade sig fungera utmärkt, torde inte skilja sig mycket från de verktyg som användes vid byggandet av originalbågen för några hundra år sedan. Yxan användes vid fällning av träden, samt vid klyvning ihop med träkilar och vid grovtäljning. Bågsåg användes till kapning och till urfasningens ändar. Till täljning och tillering använde vi bandkniv, spånhyvel, rasp och sickel. Dessutom använde vi tvingar till limningen, och en kniv till att tälja nockarna och diverse annat.

Byggandet av bågen

I slutet av november gick vi ut i skogen för att ta ämnen. Vi sökte efter en rakvuxen, kvistfri björk, minst 5 cm i diameter, och en s.k. tjurväxt tall av något grövre dimension. När vi hittat några träd tog vi hem dem, klöv upp dem grovt och ställde dem utomhus för att torka.

Efter några veckor tog vi in ämnena, och lät dem torka lite hårdare i ett par veckor innan vi började bygga själva bågen.

Vi började med ryggskenan av björk. Först ritade vi upp breddmåtten efter ritningen i Insulanders häfte. Nästa steg var att tälja ned bredden till ungefär 1-2 mm bredare än ritningen.

Därefter ritade vi in tjockleken och täljde ned till det exakta måttet. Här gjorde vi en urfasning där bukskenan senare skulle limmas in. På utsidan skalade vi bort nävret men annars lämnade vi den orörd eftersom det är viktigt att den består av en obruten årsring. Det var svårt att bestämma exakta mått på tjockleken här, då ytan på trädet var något ojämn. På de ställen där vi var osäkra försökte vi snarare att spara lite extra än att ta för mycket, något som senare visade sig vara ett misstag. Vi kommer till det senare.

Nästa steg var att göra bukskenan av tjurtall. Vi tog virket närmast ytveden även där, men eftersom man tillerar på buksidan är det inte viktigt med en obruten årsring här. Vi gjorde på samma sätt som på björkskenan, men sparade lite extra, särskilt på bredden, som vi täljde ned när vi limmat ihop styckena. Samtidigt började vi att tvinna strängen.

Bild 2. Att tvinna sensträngen.

Strängen gjordes av ryggsenor från ren. Den görs på följande sätt: Dela upp senan i ganska tunna delar, cirka 8 – 10 per tråd (strängen är tvåtrådig). Sedan, i samma moment tvinnar man den ena tråden, viker den över den andra (i motsatt riktning), tvinnar den andra, viker över osv. (bild 2). Hela tiden när tråden börjar bli tunnare fyller man på med mer sena. Det är lite svårt att beskriva hur ofta man lägger in senan, man måste experimentera så att strängen blir jämntjock. Senorna läggs alltid i samma riktning, håll reda på vilken ände som s.a.s. är "mot svansen", det är den tjockare änden innan du klyver senan. Lägg sedan alltid den änden inåt mot den tvinnade delen av strängen.

Strängen gjordes ca 4mm tjock, och 220cm lång, det är bra att ha lite extra tillgodo för knutar.

 

Bild 3 - 4.

När båda skenorna var färdigtäljda och inpassade så att de slöt så tätt som möjligt, använde vi rasp för att jämna till det sista och rugga upp ytorna. Sedan var det dags för limningen. Som tur var hade Bo fångat en massa abborrar som han hade i frysen. Dessa flådde vi, man behöver ca 15 abborrar i 4 hg-klassen. Vi klippte skinnen i småbitar, fyllde på med ca en liter vatten, och kokade i en timme. Sedan silade vi bort skinnrester och fjäll, och kokade ur det sista vattnet till en lagom konsistens. Limmet tjocknar ganska mycket när det svalnar, så koka inte för länge här. Limmet ska vara av trälimskonsistens när det svalnat. Om det är för tjockt kan man tillsätta lite vatten och koka upp igen. Stryk på limmet på båda ytorna och pressa ihop med tvingar så tätt som möjligt (bild 4). Låt torka över natten.

När limmet torkat täljde vi ned bågen till de färdiga måtten. Bågen är nu fortfarande för styv för att strängas. Som första tillering böjer man därför bågen mot golvet (bild 5), märker ut var den böjer minst, och tar bort lite med spånhyveln på buksidan. Detta upprepas tills den går att stränga.

            

Bild 5 - 6.

Nockarna (skårorna där strängen ligger) täljdes, med kniv, enligt ritning. Strängen fästes med en pålstek i övre nocken, och en indianknut (bild 6) i den nedre, den är lätt att ändra och håller bra. Vi experimenterade en hel del med stränglängden så det var viktigt. Vi provade även timmerstek till nedre nocken, men den ville dra snett när bågen spändes. Vi kom fram till att en stränghöjd av ca 12-13 cm från handtaget var lagom.

Bild 7. Bågen uppspänd på tilleringsbrädan.

När bågen var strängad spände vi upp den på en s.k. tilleringsbräda med hack sågade med två tums mellanrum (bild 7). Rutnätet är bra för att se hur bågen böjer. Målet är att bågen ska böja jämnt i hela utdragningen av strängen, därför spänner man den en liten bit, tillerar tills den ser jämn ut, spänner lite till osv. Se efter var bågen sviktar mindre, märk ut det stället, och hyvla med spånhyvel (på slutet med rasp och sickel). 

Framförallt ska man ta från buksidan, rör inte ryggsidan, men björkskenan på vår båge var lite tjock, så vi blev tvungna att ta även på bredden, för att inte tälja bort hela bukskenan. Örbyhusbågen är enligt Insulanders ritning asymmetrisk d.v.s. handtaget sitter under centrum (räknat från nockarna), och är dessutom både tjockare och bredare nedtill, alltså på det kortare benet. Dessa faktorer ledde till svårigheter vid tilleringen. Dels var vi osäkra på hur bågen skulle placeras på tilleringsbrädan. Skulle vi ha handtaget eller centrumpunkten på brädan? Detta är inte självklart: handtaget på en båge ska ju vara styvt, därför borde hela handtaget ligga på brädan, men det ledde till att bågen böjde sig olika på sidorna p.g.a. asymmetrin. Dessutom gjorde olikheterna i tjocklek att vi fick ta bort mycket mer på det nedre benet för att få bågen att böja jämnt. 

Insulander skriver att eftersom det undre benet är kortare, måste det göras grövre för att kunna ta upp samma kraft som det övre. Det kan kanske stämma och vi har inte kunskaper att varken bekräfta eller vederlägga detta, och hur ska man förhålla sig till detta vid tilleringen? Ska man betrakta benens styvhet var för sig, eller ska man eftersträva att båda benen böjer lika mycket? Och i så fall, var ska man mäta hur långt benen böjer? Vid nockarna? Vid samma avstånd från handtaget? Vi kontaktade Insulander angående dessa frågor, hans råd var att få bågen att böja jämnt, oavsett originalmåtten. Vi gjorde detta, och blev nöjda, men vi undrar fortfarande hur en asymmetrisk båge egentligen skall tilleras, och varför originalet ser ut som det gör.

Då bågen gick att spänna fullt ut, mätte vi dragvikten till ca 32 kg (vid 28") vilket motsvarar ca 70 pund. Det enda som nu återstår är att linda bågen med ca 2,5 cm breda näverremsor som skydd mot fukt och slitage, detta sparar vi dock till savtid. Dags för provskjutning.

    

Bild 8 – 9. Första provskjutningen.

Vi använde pilar av kolfiber eftersom vi inte hunnit göra några egna. Bågen var lite tung att dra upp, men då bågen minskar lite i kraft under inskjutningen, använde vi lite kortare draglängd i början. Vi är inga erfarna bågskyttar men den sköt långt, och vi är övertygade om att den skulle kunna fälla en älg eller björn i händerna på en erfaren bågjägare.

 

Sammanfattning

Förhoppningsvis har vi gett läsaren lite inblick i konstruktionen och byggandet av en pilbåge av samisk modell. Prova själv. Det är inte svårt, och känslan att skjuta med en båge man gjort själv, där allt material tagits i närmaste omgivningen, är värt allt arbete. Bara en tanke innan vi slutar. Allt detta handlar om pilbågen, men glöm inte pilen! Ishi sade en gång "Any old stick him do for bow, but arrows kill deer." Pilen är det egentliga vapnet, och en bra pil är viktigare än en bra båge. Tillverkning av pilar blir kanske erat projektarbete?

 

Referenser

Ragnar Insulander, "Den samiska pilbågen på Örbyhus slott", Insulander Media, 1995.
Ragnar Insulander, "Tjurved – ett historiskt material med framtida potential", Fauna och flora, 93:4, 1998.
Wallentine, "Making indian bows and arrows the old way", 1988.


Startsida

Institutet för Forntida Teknik 2000-09-08