Tomas Johansson

Paradigmskifte!
- om fornbyar, forntida teknik och
traditionella kulturhistoriska museer

 

Någonting anmärkningsvärt händer just nu som berör människors relation till historia och de traditionella kulturhistoriska museernas verksamhet. Alltfler tycks vilja känna större delaktighet eller identifikation med historien än vad de traditionella etablissemangen kan erbjuda.

Förändringen har bl.a. tagit sig uttryck de senaste 25 åren i tillkomsten av ett fyrtiotal levande fornbyar i Sverige. Mer än hundra rekonstruerade forntida hus finns på anläggningarna. 57.000 skolbarn möter varje år någon form av levande historia genom fornbyarna, dvs hälften av en årskull svenska skolelever. Anläggningarna lockar omkring 400.000 vanliga besökare. Ett par hundra människor har sin anställning där och branschen i sin helhet omsätter kanske hundra miljoner kronor.  

Intresset avspeglar sig också i unga arkeologistudenters intresse för experimentell arkeologi och traditionell teknik. I 20 år har hundratals ungdomar från hela Europa sökt sig till Bäckedals folkhögskola i Sveg för att få grundutbildning i forntida teknik, en sorts moderna gesällvandringar. 60.000 människor i Sverige lär spela sk. levande rollspel, där man har historiska teman, inte sällan från medeltid eller vikingatid. Många vikingasällskap har bildats de senaste åren. Man har lagt ner stort arbete på tidstrogna dräkter, smycken och vapen. 

En mångfald rekonstruerade båtar har byggts de senaste 15 åren, framför allt vikingaskepp och medeltida farkoster. De representerar en väldig arbetsinsats på hundratusentals eller kanske miljontals arbetstimmar. I flera fall har man gjort långresor, ja ända till Svarta Havet i vikingarnas spår.

Internet har gjort kommunikation och kontakt mycket lättare, och kunskapsutbytet är troligen större nu än någonsin tidigare. Ett exempel kan vara att Institutet för Forntida Tekniks hemsida under november 1999 levererade nära 20 000 texter och 40 000 bilder till besökare. 10% av besökarna satt vid utländska datorer.

Vad som hänt de senaste åren inom levande historia är antagligen den största "folkliga" kraftsamlingen inom historia och kulturhistoria sedan hembygdsrörelsen startade för hundra år sedan.

 
Vad är bakgrunden?

Att segrarna skriver historien är ingen originell tolkning. Inte heller att historia ofta används för speciella syften. Det rör sig gärna om varianter på nationalism eller chauvinism. "Vår socken är intressantare är grannsocknen. Vår stad har finare hus än er stad. Min släkt har mer rejäla och dugliga personer än din."

Jag tror att chauvinismen har spelat stor eller avgörande roll för de flesta historieskrivare fram till tiden för andra världskriget (läs gärna hembygdsböckerna från 1920 och 30-talen för att få sammanhangen belysta). För att göra budskapet mer salongsfähigt har gärna använts positivt laddade abstraktioner som identitet och identitetskapade.

Det finns också en respekt för förfäderna som man vill torgföra. Ibland till den grad att det vore bättre att tala om förfaderskult. Genom förfädernas uppoffringar, slit och hjältemod så finns vi ju idag. Vem har inte en äldre släkting som kan berätta i timmar om hur svårt de hade som barn och fick äta brödkanter och sådor? Det lockar lyssnare fast man inte behöver gå längre än till ryska Karelen för att hitta motsvarande verkliga situation idag i en miljö som mycket liknar Fattigsveriges, men det verkar inte vara lika intressant.

Ovanpå den traditionella historieskrivningen har under de senaste decennierna lagts ett mer sofistikerat filter. Den akademiska världen har inom arkeologin tagit intryck av främst amerikanska strömningar och trender, vars överlevnadstider blir allt kortare. Den traditionella etnologin som den representerades av Sigurd Erixson, Gösta Berg och andra lärdomsgiganter verkar närmast ha dött ut.

Det traditionella akademiska ämnet historia har legat i skyttegravarna under nästan två generationer, men nu klättrat upp och fått en renässans genom goda skribenter som Peter Englund, Herman Lindqvist och Marja Hagerman. De har lyckas formulera om och bearbeta det ganska statiska källmaterialet på ett sätt som tilltalar oss idag och skapa läsvärd litteratur. Kanske mest med ambitionen att underhålla, kasta nytt ljus över en del och inte minst nå höga försäljningssiffror.

Underhållningsaspekten är också tydlig i datorspel med mer eller mindre historisk anknytning som utvecklats de senaste åren. Förvånansvärt många är förlagda till någon form av diffus arketypisk historisk miljö, gärna med medeltidsanknytning, som om man vore hemma hos King Arthur i England. Vi tycks uppfatta en sådan miljö som mer spännande än om dataspelet är förlagt till någon nutida betongförort. "Fångarna på Fortet" vore ointressant i svensk bondgårdsmiljö.

Inom den nu populära fantasy-litteraturen hittar vi också gärna arketypiska miljöer där klockan verkar ha stannat någon gång under medeltiden. Tolkiens böcker är ett bra exempel på detta och han har många efterföljare.

TV-filmer och serier som spinner kring arketypiska historiska teman kan man se praktiskt taget varje vecka. En tidsanpassning är de kvinnliga amazonerna och hjältinnorna som har minst lika god fysik som de gamla traditionella manliga hjältarna.

Sedan nationalstaternas begynnelse har historieförmedlingen varit enkelriktad kommunikation och bestått av sändare och mottagare, inte av interaktion och ömsesidig respekt. Det har varit en lärare/elevsituation som också innehållit folkfostrande och korrigerande drag. "Om unga flickor lär sig väva så syndar de mindre och kan dessutom tjäna en slant till sig egen försörjning." Tankarna fanns i den tidiga hemslöjdsrörelsen för hundra år sedan.

Samhället har sett fördelar i att sprida en enhetlig, licensierad, form av historia. Ytterst för att kontrollera, disciplinera, hindra vantolkningar och kväva embryon som kunnat leda till uppror och instabilitet. Och man måste beundra på vilket genomarbetat sätt som den svenska statsapparaten lyckats med detta under århundraden. Moderna opinionsbildare och reklammänniskor har här mycket att lära av detta hur man manipulerar en hel befolkning under lång tid.

Det sista (?) exemplet på hur staten ville intervenera, censurera och sända historiepoliser mot en folklig historietolkning är Västgötaskolan på 1980-talet, som väckte sådana känslor att man höll debatter mellan pålitliga traditionella historiker och västgötarna på bästa sändningstid i TV. En motsvarande omtolkning av någon historisk tilldragelse nu 15 år senare skulle knappast mobilisera något liknande, möjligen höjda ögonbryn. (Hur gick det egentligen till när man lyckades ändra sändningsplanerna för STV och lägga en historisk debatt klockan 20.00 en fredagskväll? Vilken tung politiker utövade de avgörande påtryckningarna på TV-ledningen? Och hur argumenterade man? ).

I enstaka fall kan vi se exempel på hur svenska länsmuseer ännu agerar och arbetar med gamla ideér och värderingar och snarast uppfattar det omgivande samhället som ett staffage till den egna verksamheten.

Men nu står vi inför en ny situation. En alldeles ny situation.


Andra förutsättningar

Det finns välbetalda amerikanska data-guruer som utan att darra på manschetten säger att : "Museerna kommer att vara stängda år 2015 och ersatta av digitala varianter". Men museerna har åtminstone två egenskaper som gör att de kan överleva. Där man kan få se Napoleons ring i verkligheten och förnimma den särskilda utstrålning som den eller originalstenen från månen har. Det finns också en social dimension, man kan titta på andra människor där, som inte sällan är mer intressanta än själva utställningarna. Det är alltså känslomässiga skäl för att bevara museerna. Kanske också i deras roll som tempel för den västerländska formen av förfaderskult.

Museerna kommer att inom något decennium ha spelat ut sin roll som kunskapsbanker och faktabaser. De kan ha kvar funktionen som lager för artefakter, men med skillnaden att man digitalt kan ta del av föremål och stillbilder. Museernas roll som lokalt eller regionalt chauvinistiskt centrum kommer snart att bli omodern, även om man i förskönande termer länge än kommer att tala om identitetsskapande anläggningar.

Rörliga bilder kommer att få allt större betydelse som skildrare av historiska förlopp. Hur många selbågskrön, dubbelvävar eller laggkärl bjuder ni för att få chansen att se 25 sekunder originalfilm från franska revolutionen eller varför inte Gustav Vasas äventyr i Dalarna? Om 200 år kommer motsvarande frågor att ställas som gäller vår tid, men kommer museimagasinen vara då vara fyllda av gamla datorer eller jämtländska köksskåp från 1990-talet, istället för att vi har välfyllda arkiv med rörliga bilder och ljud från den tiden. Tyvärr är ju idag elektroniskt lagrad information borta inom några decennier om inget görs för att säkra deras arkivbeständighet.

 

Biologiska konstanter

En av de få icke-abstrakta konstanter som finns genom historien är människors känslor. Man kan beteckna dem som biologiska konstanter. En stenåldersmänniska för 10.000 år sedan upplevde hunger, smärta, glädje, och kärlek på samma sätt som vi gör idag. Människokroppens biologiska och kemiska funktionssätt har ju inte ändrats på mycket lång tid.

Vårt nervsystem och oproportionerligt stora hjärna har sannolikt utvecklats i första hand för att klara praktiska problem. Vi kan åka till månen, men vi kan inte framgångsrikt lösa enkla sociala problem i vår vardag, t.ex. på arbetsplatsen eller i familjelivet. En hjärna på bara några få gram kan klara det bättre. Titta bara på hur möss framgångsrikt utvecklar sina relationer och sociala liv. Myrsamhällen eller bisamhällen är överlägsna våra i funktion och fulländning och frågan är om inte diktatorer under alla tider sneglat på dem för att nå lärdom.

Kanske är det så enkelt att om vi inte får syssla med praktiska ting och lösa tekniska problem så blir vi stressade och känner olust? Kanske är det därför datorerna snabbt vunnit mark? Programmeringen kanske tar samma tekniska "skaparcentrum" i hjärnan i anspråk som ett gammeldags hantverk? Det som en gång utvecklades för att tillverka stenyxor eller gjuta bronssmycken eller jaga älg?

Är det för att uppleva samma känslor som våra förfäder upplevde som vi ägnar oss åt praktiska hantverk på våra fornbyar? Att vi bygger vikingahus och stenåldershyddor och bor i dem? Att vi spelar historiska rollspel? Helt enkelt känslor som hjärnan vant sig vid under årmiljoner.

Om vi går in på ett traditionellt museum eller läser en föga inspirerande historiebok är risken stor att nervsystemet bara får en bråkdel av den stimulans som det vill ha, men som en fornby med praktiska aktiviteter kan ge. En traditionell museiutställning var säkert spännande 1925. Det fanns ingen konkurrens, men IT-samhället översköljer oss med information, och en nutida 10-åring kanske har sett och hört mer än vad en stenåldersmänniska gjorde under hela sitt liv.

Satsar vi på traditionalism i förmedlingen och bevarandet av vår historia så kommer allmänheten att vända verksamheten ryggen. En av de få vägar som finns att möta människors behov av "historisk stimulans" är att erbjuda levande miljöer med möjligheter till egna aktiviteter, och där man sätter kvalité och kunskap i centrum.

Jag tror att fornbyarna i själva verket är framtidsanläggningar.


Startsida

Institutet för Forntida Teknik 2000-03-09