SKIFFERKNIVAR I PRAKTIKEN

Åsa Wilhelmsson

Denna artikel är ett utdrag ur CD-uppsatsen "SKIFFERKNIVAR - FÖREKOMST, UTBREDNING OCH ANVÄNDNING. Praktiska och teoretiska studier kring knivar från södra Norrland", skriven av Åsa Wilhelmsson hösten 1996 vid Umeå universitet. Här publiceras den del av uppsatsen som handlar om skifferknivar i praktiken - tillverkning och test inom olika användningsområden.

Skifferföremål användes i huvudsak i Norra Skandinavien för 5000-3500 år sedan.
Åsa har tillverkat fyra olika typer av skifferknivar och testat dem i olika sammanhang tillsammans med MNT-kursen på Bäckedals folkhögskola i Sveg.

Om du vill läsa uppsatsen i sin helhet kan du beställa den från Institutionen för arkeologi vid Umeå universitet. Uppsatsen behandlar de förhistoriska skifferknivarnas förekomst, utbredning och användningsområden, med en närmare granskning av fynd från södra Norrland (Dalarna, Gästrikland, Härjedalen och Hälsningland). Dessutom berättas om skiffer som bergart; vad som kännetecknar god redskapskiffer; och var sådan förekommer i Sverige.


SKIFFERKNIVAR I PRAKTIKEN

"Man kan inte pressa blod ur sten"
Danskt ordspråk

Skifferknivarnas användning

Den förhistoriska människan hade stor kunskap om en rad olika råmaterial i sin omgivning, och deras olika egenskaper. De visste att nyttja sig av dessa varierande materialegenskaper på en mängd olika sätt. Det var ett måste för deras överlevnad.
Att skiffer brukats till knivar under förhistorien, är därför ingen slump. Skiffer som råmaterial har egenskaper som är mycket användbara vid redskapstillverkning. Egenskaper som även gör knivarna extremt lämpade till vissa ändamål.
Detta har människor på vitt skilda platser haft kunskaper om, genom kontakter och handelsvägar, men även oberoende av dessa.

Ett kännetecken för de förhistoriska skifferknivarna är att de har en stor formrikedom. Och på samma sätt som det har funnits goda anledningar till att skiffer använts till knivar i förhistorisk tid, är det inte heller en tillfällighet att dessa dessutom har fått olika utformning.
Jag har tidigare tagit upp en del tänkbara orsaker som kan påverka utformningen av en skifferkniv, och hur flera av dessa kan samverka för den slutgiltiga formen. Men funktionen, dvs det tilltänkta användningsområdet, måste ha spelat en avgörande roll i utformningen. Därför kan det finnas vissa huvuddrag som skiljer olika knivar åt. En väl fungerande form kan ha varit beprövad över generationer.
Därav följer att vi kan anta, att en dolk har egenskaper som skiljer den från t.ex en bananformad kniv, och att den därmed har en delvis annan funktion än denna. Översatt till dagens språkbruk kan man likna det med att en morakniv skiljer sig från t ex en brödkniv. I slutändan, skulle vi ändå behöva studera varje kniv för sig, för att få reda på dess egenskaper och funktion, i olika sammanhang, och i olika miljöer.

Det finns alltid faktorer som leder till att vi, med dagens ögon, missar att ta hänsyn till en mängd saker när vi försöker närma oss bruket av de förhistoriska skifferknivarna. T ex att vi fastnar i alltför teoretiska tankebanor, då tillverkningen, och användningen av knivarna har varit ett synnerligen praktiskt göromål, långt ifrån dagens skrivbord. Om vi vill veta vad dessa knivar använts till, måste vi även använda oss av dem.
Visserligen ställs vi inför en del svårigheter, om vi idag ska använda oss av knivar som brukats i en verklighet, som är så långt ifrån våran egen, och att på detta sätt dessutom försöka lära oss något om denna verklighet. Som en vän till mig uttryckte sig i frågan: "Människan överträffade vetenskapen för länge sedan".
Så fallgroparna är säkert många, men jag vill hellre att vi ser fördelarna som den praktiska användningen kan ge. Genom att ta en skifferkniv i handen, och lära oss att hantera den, kan vi öppna upp andra tankar och möjligheter kring deras användning, jämfört med ett enbart teoretiskt synsätt.

Tillverkning av skifferknivar

Bearbetning av skiffer för att tillverka ett redskap, kan gå till på lite olika sätt, inte minst idag med den uppsjö av verktyg och maskiner som vi har att välja på. Här tänker jag visa på några metoder som jag själv prövat på, och bl.a brukade vid tillverkningen av de fyra skifferknivar, som användes till de test som visas senare.
Skifferbearbetning beskrivs även i "Experimentella studier av skifferpilspetsar" (Johansson 1977), samt i "An example of technological change in prehistory: the origin of a regional ground slate industry in south-central coastal Alaska" (Clark 1982).
Innan vi går vidare ska jag dock presentera de fyra testknivarna.

Urval

När jag skulle välja vilka knivar som skulle användas i testen, var jag intresserad av att pröva några olika former, för att se om det gick att upptäcka någon skillnad dem emellan, och om de lämpade sig för olika ändamål.
Jag bestämde mig för följande fyra knivar, dels för att originalen fanns lättillgängliga, och för att deras former var representativa för det övriga fyndmaterialet.

  1. Skifferdolk, nr 27 (fig 1).
  2. Skifferdolk med älghuvudskaft och rundad spets, nr 30 (fig 1).
  3. Bananformad skifferkniv, nr 38 (fig 1)
  4. Eneggad, stövelformad skifferkniv, nr 18 (fig 2)
Fig 1.
Till vänster dolken (nr 27), i mitten älgdolken (nr 30)
och till höger banankniven (nr 38). Bild: Åsa Wilhelmsson.
Fig 2. Stövelkniven (nr 18).
Bild: Åsa Wilhelmsson

Metoder för skifferbearbetning

Att tillverka en skifferkniv kan, som sagt, gå till på flera vis, beroende på vilka redskap man har till sin hjälp. Vid tillverkningen av de fyra testknivarna, använde jag mig till största delen av moderna hjälpmedel, som bågfil, samt raspar och filar av olika slag.
Man kan även komma långt med mer förhistoriska medel, som exempelvis med flinta- eller kvartsitavslag, och sandsten, och många gånger kan dessa i ärlighetens namn även bespara dig både tid och humör. De modernare redskapen har en förmåga att vara effektiva, men också att knäcka knivämnen om man inte är försiktig.

Vilka redskap man än väljer, är den grundläggande processen dock ungefär densamma.
Först väljer man ut ett råämne. Om detta är stort och otympligt, måste det klyvas till mindre bitar. När det är hanterbart, skall kniven grovformas, och detta kan ske genom sågnings-, eller sk huggningsteknik, tillsammans med slipning. Därefter kommer slipmomentet, som många gånger är det mest tidskrävande. Här går man från grövre, mer utformande slipningsarbete, till allt finare, som exempelvis den avslutande uppslipningen av eggen.

När det giller klyvningen, så finns det vissa saker att ta fasta på innan man börjar klyva ett ämne. Ett bra ämne som har tydliga, och parallella spaltningsytor, dvs skikt, är att föredra. Detta bör sedan klyvas på mitten, i linje med avspaltningsytorna. Är ämnet stort klyver man det flera gånger, då risken är större att klyvningen går snett om man håller till på ena kanten. Som hjälp vid klyvningen fungerar en slö morakniv bra, tillsammans med en knacksten (fig 3). Arbeta utefter hela ämnet.

Fig 3. Klyvning av skiffer med hjälp av morakniv
och knacksten. Bild: Åsa Wilhelmsson

Alla skifferklumpar är inte direkt klyvbara, om man inte har tillgång till t ex en brynsåg, eller sågar ut ett ämne med bågfil.
Underlaget är också ganska viktigt, inte bör vara för stumt, eller för mjukt. Träunderlag brukar fungera bra.

När ämnet är hanterbart, ska kniven grovformas tvådimensionellt. Lämpligast görs detta med sågningsteknik. Antingen genom att använda en bågfil, eller genom ristning med hårt och vasst material (fig. 38), som exempelvis ett flint- eller kvartsitavslag, eller en skaftad spik. Man kan även "hugga" till en grov form, t.ex med en knacksten, men detta är mer riskabelt. Om ämnet redan från början är snarlikt knivens tänkta form, går det med fördel att slipa fram den tvådimensionella formen direkt.
Det underlättar fortsatt arbete om knivämnet har rätt längd, bredd och tjocklek, innan den tredimensionella utformningen.

Fig 4. Grovformning av skifferkniv.
Ristning med vasst föremål, som t.ex
avslag av flinta eller kvartsit.
Bild: Åsa Wilhelmsson

Den tredimensionella utformningen görs genom slipning. Här kan man använda sig av exempelvis slipsten, eller raspar och filar av olika slag. Det är även effektivt att slipa knivämnet mot en hårdare, och grövre bergart, tillsammans med vatten eller saliv. T ex sandsten av olika grovlek fungerar bra, men en slät berghäll, gärna då intill vatten, är också mycket effektivt. För ett bra resultat bör man gå från grövre till mer finkorniga material (fig. 5).

Fig 5. Tvådimensionell utformning av skifferkniv.
Slipning av knivämnet mot en slät berghäll, med
tillfört vatten. Bild: Åsa Wilhelmsson

Den slutgiltiga slipningen för att skärpa eggen, är mycket effektivt med en annan slät skifferbit. Ett vanligt skifferbryne med andra ord.

Uppslipningen av eggen, är i slutändan det allra viktigaste momentet. Ju smalare eggvinkel kniven har, desto skarpare, men också skörare egg får den.
En skifferknivsegg uppnår aldrig en skärpa motsvarig den av en stålkniv eller ett flintavslag, vilket den inte heller behöver göra, då skiffrets egenskaper har en annan funktion Trots detta är det viktigt att man noggrannt skärper skifferknivens egg, om man vill ha en väl fungerande kniv.

Skifferknivarna i test

Här följer nu en sammanställning av de test som utfördes inför denna uppsats, med de fyra skifferknivarna som presenterades tidigare.
Dessa test är inte av strikt vetenskapligt, experimentell karaktär. Testen har snarare varit ett sätt att lära sig hantera dessa fyra knivar, samt att försöka närma sig deras användningsområden. Jag har valt att använda knivarna vid slakt av får, skrapning av säl- och fiskskinn, rensning av fisk, samt ett mindre försök på näver.
Fårslakten utfördes tillsammans med 12 elever från kursen för forntida teknik, Människa-Natur-Teknik, på Bäckedals folkhögskola i Sveg. I februari 1996 hölls på denna kurs en veckas undervisning i slakt och omhändertagande av de olika delarna på ett djur. Tre får skulle slaktas med hjälp av stenredskap, under ledning av Aja Pettersson. Under de olika slaktmomenten användes de fyra skifferknivarna, och som jämförelse fanns även avslag av kvartsit och flinta tillgängliga.

När det gäller själva handlaget med skifferknivar, skiljer sig detta avsevärt från sättet att t ex hantera stålknivar, vilket innebär att det behövs tid och erfarenhet för att lära sig hantera en skifferkniv effektivt. Dels kan skifferknivarna ha en utformning som är ny (t.ex stövelformade skifferknivar), men framför allt har skiffer egenskaper som skiljer sig från t ex stålet. I jämförelse med stålknivens vassa egg, är skifferknivens egg relativt "slö". Tittar man i mikroskop på en skifferknivsegg ser den närmast ut som en såg.
Detta innebär att skifferkniven ger ett annat arbetssätt, en annan funktion, och ett annat resultat än material med vassare egg. Skiffer snarare delar på hinnorna mellan kött och skinn på ett djur, där t ex stålet istället skär igenom dessa, osv.

Under testens gång föll det sig naturligt att ge de olika skifferknivarna namn, då det underlättade arbetet, och dessa tänkte jag även använda mig av här, för enkelhetens skull. Hädanefter kallas alltså knivarna för; dolken (nr 27), älgdolken (nr 30), banankniven (nr 38) och stövelkniven (nr 18).
Dolken skaftades inför testen med ett skaft av björk, som delades i två längsgående halvor, formades efter dolkens tånge, samt lindades fast med skinnremmar. De övriga tre knivarna valde jag att enbart linda med skinnremmar, för greppvänlighet.

Fårslakt

Får har inte utgjort något byte i Norrland under neolitikum. Men eftersom tillfälle gavs att delta i slakt och styckning av tre får, tillsammans med 12 elever från kursen för forntida teknik, på Bäckedals folkhögskola, gav detta en möjlighet för en bred och mångsidig inblick i knivarnas användningsområden då det gäller slakt i allmänhet.

Fåren slaktades liggande på marken, och arbetets gång var i stora drag som följer:

  1. Öppning av fårpälsen.
  2. Avpälsning.
  3. Öppning av djuret in till bukhålan.
  4. Tömning av bukhålan, samt hantering av inälvor m.m.
  5. Styckning.

1. Öppning av fårpälsen.
I detta moment var avslagen av kvartsit och flinta mer effektiva jämfört med skifferknivarna. En nackdel med de vassa avslagen var dock att man lätt skar för långt med dessa. På så sätt var skifferknivarna att föredra, då man med dessa fick en större kontroll i arbetet.
För själva öppnandet av pälsen fungerade dolken bäst av knivarna, med dess relativt vassa spets, men det gick även bra att att skära ett öppnande snitt, och komma in under pälsen på fåren, med hjälp av älgdolken och banankniven. Detta gällde både över buken och runt klövarna. Stövelkniven var dock oanvändbar här.

Vid uppsprättningen av pälsen över buken, samt ned efter benen på fåren, visade sig banankniven ha en fördel gentemot de två dolkarna. Ovansidans egg på denna lämpade sig nämligen väl för detta ändamål, då den genom sin lite uppböjda utformning gav ett bättre grepp om skinnet, som därmed inte gled av kniven så lätt. Även dolken och älgdolken fungerade dock väldigt bra vid detta moment, medan stövelkniven var direkt olämplig.
Med de två dolkarna brukades två olika fattningar:
1. Med kniven i ena handen, instucken under pälsen, och andra handens fingrar instuckna under kniven, som skydd för bukhinnan och inälvorna (fig 6).

Fig 6. Bukhinnan på ett får sprättas upp med hjälp
av älgdolken. Dolken hålls i ena handen och den andra handens fingrar ligger under som skydd för magsäckar
och tarmar. Foto: Åsa Wilhelmsson.

b. Med kniven mellan pekfingret och långfingret i ena handen, instuckna under pälsen samtidigt (fig 7).
Fördelen med den andra typen av fattning, var att andra handen blev fri, och kunde användas för att spänna ut skinnet, vilket underlättade arbetet.

Fig 7. Älgdolken fattas mellan ena handens pek- och långfinger. Därefter kan päls, och bukhinna sprättas upp med ena handen. Andra handen är fri att t ex spinna ut pälsen. Foto: Åsa Wilhelmsson.

2. Avpälsning.
Avpälsningen, dvs att flå av pälsen från djurkroppen, var ett moment där skifferknivarna fungerade mycket bra, och de var här överlägsna de vassa avslagen.
Till skillnad från vassa avslag, och även stålkniv, som lätt gör hål, eller lämnar onödigt mycket fett och kött kvar på pälsen, gick det att arbeta kraftigt och bestämt, och väldigt snabbt med skifferknivarna, och ändå få en välflådd päls utan hål.
Överlägset bäst för att flå pälsen av fåren, var stövelkniven. Den rundade eggformen löpte mycket bra, och var väl lämpad för detta ändamål. Vid arbetet användes mest en fattning, där eggen låg som förlängning av handens undersida (fig 8).

Fig 8. Effektiv fattning av stövelkniven vid
avpälsning m.m. Eggen ligger som förlängning
av handens undersida. Bild: Åsa Wilhelmsson

Stövelknivens vinkelräta skaft var mycket positivt vid detta moment. Kraften bakom varje tag förmedlades med hjälp av detta skaft direkt ut till eggen, och gav även god kontroll över arbetet, samt en god arbetsställning. Skaft och hand var dessutom inte i vägen för arbetet med eggen.
Skaften på dolken, älgdolken och banankniven, begränsade dessa knivars mödligheter vid avpälsningen. Med denna skaftutformning var skaft och hand ibland i vägen för arbetet med eggen, vilket gjorde dessa knivar mindre lämpade att flå med, i jämförelse med stövelkniven.
Trots detta fungerade dolken, älgdolken samt banankniven mycket bra vid avpälsningen, med en viss fördel för bananknivens undre egg, och även dessa knivar var att föredra både mot vassa avslag och stålkniv, men detta berodde nog i slutändan mer på skiffrets goda egenskaper vid flåmomentet, snarare än dessa knivars utformning.

3. Öppning av bukhålan.
Att öppna upp bukhinnan, in till bukhålan, är ett delvis riskabelt moment. Det är viktigt att inte sticka eller skära hål på magsäckar eller tarmar på djuren, då innehållet ej bör komma i kontakt med kött och inälvor som skall bli mat.
Även här var knivarna till fördel gentemot de vassa avslagen, då de gav större konroll i arbetet. Dolken och älgdolken fungerade bäst. Älgdolken visade sig ha den fördelen, att den avtrubbade spetsen i princip gjorde det omöjligt att av olyckshändelse sticka hål på magsäckar och tarmar.
Banankniven användes också med viss framgång, där ovansidans egg om igen visade sig användbar, medan stövelkniven var direkt olämplig för detta ändamål.

4. Tömning av bukhålan, samt hantering av inälvor m.m.
Vid tömning av bukhålan, uppdelning av inälvor och att skära av senor och liknande, var dolken mycket användbar, med sin smala eggvinkel och därmed relativt vassa egg.
De andra knivarna fungerade dock också väl till detta. Även stövelkniven, som med en omvänd fattning, där eggen ligger i förlängning av handens ovansida, visade sig vara användbar för att bl.a skära av senor (fig 9).


Fig 9. Senor o. dyl. skärs av med hjälp av stövelkniven. Kniven fattas med eggen som förlängning av handens ovansida.
Foto: Åsa Wilhelmsson.


Fig 10. Styckning av får med hjälp av dolken. Foto: Åsa Wilhelmsson.

5. Styckning.
Till styckningen fungerade dolken, och i viss mån även älgdolken, bäst (fig 10). Banankniven och stövelkniven visade sig olämpliga för detta ändamål.
Visserligen var det ett tålamodsprövande test att stycka med dolkarna, med tanke på vår vana att använda stålknivar, men dolkarna hade en fördel gentemot avslagen, då de senare gärna trasade sönder köttet en aning.

Sälskinnsskrapning

Då det visade sig svårt att få tag på en hel säl, valde jag att istället använda mig av skifferknivarna för att skrapa ett sälskinn. Skinnet som kom från en norsk vikaresäl.
När ett sälskinn skrapas, handlar det egentligen mer om en skärteknik. Man måste nämligen skära bort en del av läderhuden på skinnet, om det inte ska bli alltför tjockt och otympligt att hantera, och därmed svårt att mjukgöra.
Bland eskimoer har man långt in i historisk tid använt sig av uloknivar för denna typ av skärteknik. Den rundade eggformen, samt den "sågande" rörelsen som är typisk för uloknivarna, är ett väl utprövat och ett väl fungerande arbetssätt för att skrapa sälskinn (Film: Hartman & Rahme; Inuiternas sätt att bereda säl- och renskinn 1989).

Dolken, med sin relativt vassa egg, skar väldigt bra i läderhuden, men trots detta var den inte lämplig att använda. Den var otymplig att hålla i, och framför allt skaftet ofördelaktigt, då det bl a gav en dålig arbetsställning.
Trots att helhetsintrycket redan från början tydde på att även älgdolken haft andra användningsområden än sälskinnsskrapning, kanske inte minst i utformningen av älghuvudskaftet, så hade denna dolk ändå en egenskap som visade sig användbar vid detta test. Förutom att den skar relativt bra i läderhuden, så var älgdolkens eggvinkel, samt dess relativt långa eggfas, till stor hjälp för att hålla en jämn nivå i läderhuden, dvs för att göra det möjligt att skära till ett jämntjockt skinn (fig 11).

Fig 11. Skrapning av sälskinn med hjälp av älgdolken. Foto: Annika Wilén.
Några av nackdelarna var att skaftet kändes för kort för detta ändamål, samt att man endast kunde använda sig av den främre delen av knivbladet, vilket var ofördelaktigt.
Banankniven fungerade till viss del bättre än de två dolkarna för detta ändamål. Den har en mer rundad och löpande eggform, i stil med ulokniven, vilket gav ett mer effektivt arbetssätt. I likhet med de två dolkarna, var dock banankniven lite svår att använda, på grund av sin skaftutformning. Dessutom fanns en tendens till att man gång på gång skar lite för djupt i läderhuden med denna kniv, på grund av dess helt rundad eggfas.
Stövelkniven var den bäst lämpade för sälskinnskrapning av dessa fyra knivar, vilket inte var särskilt överraskande. Man kunde använda sig av hela eggen på denna kniv, och på grund av det vinkelräta skaftet kunde man få ett bättre tryck bakom skären, samt en bekvämare arbetsställning.

Fiskrensning

Vid detta test användes de fyra skifferknivarna för att rensa två abborrar och två sikar, som vägde mellan 2 och 3 hg vardera. Dessutom skrapades ett laxskinn.

Alla fyra knivarna visade sig vara mycket effektiva att fjälla fiskarna med. Framför allt bananknivens ovansida var utmärkt för detta ändamål.
För att fläka upp fiskarna, var alla knivarna en aning stora och otympliga, men då var också fiskarna vid detta test relativt små. Banankniven fungerade bäst vid detta moment (fig 12), framför allt ovansidans egg var lämpad för detta. Även dolken och älgdolken fungerade bra för detta. medan stövelkniven var oanvändbar.

Fig 12. En sik har fjällats och rensats med hjälp av banankniven. Foto: Åsa Wilhelmsson.

Fiskskinnshantering kan också vara av intresse då det gäller användning av skifferknivar. Hantverket att bereda fiskskinn har varit en vanlig företeelse på många platser i det arktiska området långt in i historisk tid, och har troligen anor långt tillbaka i förhistorien. Genom att bereda skinnet från fiskarter som är lämpade för detta, som exempelvis laxfiskar, kan man få väldigt slitstarka och vattentåliga skinn, som är användbara till en rad olika ändamål (Hatt 1914:214).
Isse Israelsson och Ann Hagström, har flerårig erfarenhet från beredning av fiskskinn av olika slag. Båda använder sig uteslutande av skifferknivar för att flå skinnet från fisk, och menar att dessa knivar är överlägset bättre än något annat de prövat för detta ändamål (Israelsson och Hagström: muntlig uppgift).

De två dolkarna var mindre lämpade i detta sammanhang, på grund av deras relativt raka eggform. De fungerade ändå bra vid detta test, men om igen torde detta snarare bero på skiffereggens mycket goda egenskaper för detta ändamål, än på dolkarnas utformning.
Den böjda eggformen som kännetecknar både stövelkniven, och bananknivens undersida, löpte mycket bättre för detta ändamål, och fiskskinnet skrapades snabbt och enkelt, och med ett gott resultat, med dessa knivar.

Näver

De försök med skifferknivarna som jag gjorde på näver, får nog snarare räknas som en slags observationer, med enda avsikt att få reda på om knivarna överhuvudtaget fungerade på detta material. Här finns med andra ord stort utrymme för ytterligare tester. Anledningen till att dessa blygsamma försök tas upp här, beror på att de faktiskt gick bättre än jag hade förväntat mig, samt att de kanske kan ge en vidare syn på tänkbara användningsområden för skifferknivar, utöver slakt och omhändertagande av olika delar från djur.
Med innerbarken uppåt, på ett färskt näverflak, och med ett underlag av trä, prövade jag att skära ut bitar ur nävret med hjälp av skifferknivarna.

Skärpan på skifferknivseggen verkade vara av mindre vikt, vid dessa försök, för även om kniven inte skar helt igenom nävret, lämnade den ändå en tydlig anvisning på var nävret skulle delas, vilket gjorde det lätt att i efterhand vika och dela på nävret efter detta spår. Detta fungerade bäst i nävrets fiberriktning, men fungerade även tvärs emot denna.
Alla fyra knivarna visade sig vara mycket användbara för detta ändamål. Stövelkniven hade dock den fördelen gentemot de andra knivarna, då det vinkelräta skaftet gav en fattning med stadga åt handen, vilket i sin tur gav större kontroll över skären.

Övrigt

Under arbetet med de olika testen, var det vissa saker som visade sig viktiga i användandet av knivarna, och som jag vill förmedla här.

Det tog tid att lära sig hantera varje enskild kniv. En kniv som till en början syntes fungera dåligt för ett ändamål, kunde fungera mycket bättre med t ex ett annorlunda handlag.
Olika skifferknivar kan komplettera varandra vid ett moment, precis som att andra material och redskap kan komplettera en skifferkniv.
Omslipning visade sig vara mycket viktig, för trots att en skifferkniv kan verka "slö", är den skärpa som man kan få på eggen avgörande om kniven ska fungera bra.
Skiffer har inte lika stor hållbarhet, som t ex stål. Om man bryter, eller på annat sätt påfrestar skifferkniven i sidled, är risken stor att den går av. Detta är viktigt att tänka på om man t ex vill sticka med dolken.
Skaftningen av skifferknivarna är också viktig. Den träskaftde dolken upplevdes ibland som otymplig, vilket möjligen skulle kunna avhjälpas med en annorlunda skaftning. Överlag var lindningen med skinnremmar mycket användbar. Skinnremmarna gav ett gott grepp om knivarna, även när dessa blev blodiga och feta under arbetets gång, och knivarna var mycket bekväma att hålla i. Detta kräver dock att knivskaftets utformning passar att lindas.

Sammanfattning

Avsikten med de test som har utförts här, med fyra olika skifferknivar, var att få en möjlighet att lära sig hantera dessa knivar, samt att försöka besvara frågor kring deras funktion, och tänkbara användningsområden.
Antagligen har frågorna kring bruket av dessa knivar blivit fler under arbetets gång, än vad de var från början, vilket kanske inte är så konstigt. Det finns förstås ett stort utrymme för fler försök.
Trots allt har det blivit en del svar på funderingarna kring knivarnas användningsområden, genom arbetet med dem. En del fördelar, och några nackdelar hos de olika knivarna, har konstaterats. Det har även varit möjligt att se vad varje kniv har varit mer eller mindre lämpad till vid de olika momenten.

Dolken hade den fördelen, i jämförelse med de tre övriga knivarna, att den var relativt vass, på grund av den smala eggvinkeln. Detta gjorde att dolken var synnerligen lämpad för att t ex skära av senor, sticka hål på fårens päls och bukhinnor samt att sprätta upp dessa. Den lämpade sig även bra till att stycka med, att fläka upp fisk, samt att skära i näver. Dolken var däremot mindre lämpad för t ex avpälsning, samt skrapning av säl- och fiskskinn, då dess utformning var både obekväm och ineffektiv vid dessa moment.

Älgdolken påminde förstås mycket om dolken (se ovan), men det fanns även en del skillnader. Älgdolken har t ex en lite rundad spets, vilket var en fördel vid uppsprättningen av bukhinnan på fåren, då man på grund av detta inte behövde riskera att sticka hål på matsäckar, och tarmar vid detta moment.

Banankniven var den mest mångsidiga av knivarna. Bl a var ovansidans egg på denna mycket användbar, t ex vid uppsprättningen av fårens pälsar och bukhinnor, samt att fjälla, och sprätta fisk med. Undersidans egg var i sin tur användbar vid avpälsning, samt säl- och fiskskinnsskrapning. Visserligen hade banankniven en del begränsningar för dessa ändamål, då skaftets förhållande till knivbladet gav en lite obekväm arbetsställning, samt att den helt rundade eggfasen t ex gjorde det lite svårt att hålla en jämn nivå vid nedskärningen av sälskinnet, men som helhet fungerade den ändå bra vid dessa moment.
Bäst var den dock vid fjällning, och rensning av fisk, där den överträffande de övriga tre knivarna, och gav ett mycket gott resultat.

Även stövelkniven var mycket användbar till olika moment, men den var också direkt olämplig för vissa ändamål.

När det gällde att t ex att sprätta upp fårens pälsar och bukhinnor, att fläka upp fiskarna, samt att stycka, var den i det närmaste oanvändbar. Desto bättre fungerade den istället för andra moment, som bl a att flå av pälsen på fåren, och att skrapa säl- och fiskskinnet. Den rundade eggformen löpte mycket bra för dessa ändamål.
Överlag var det nog utformningen, med det vinkelräta skaftet som var stövelknivens stora särställning. Detta skaft gav en väldig fördel vid exempelvis avpälsningen, och skrapningen av säl- och fiskskinnet, då man med hjälp av detta skaft bl a fick kraft bakom tagen, kontroll i arbetet, samt en god arbetsställning. Även vid testet att skära i näver, så hade stövelkniven med sitt vinkelräta skaft den fördelen mot de andra knivarna, att den gav stadga åt handen, samt större kontroll över skären.



Institutet för Forntida Teknik / juli 1998